Gitte Knutson.

Gitte Knutson. Foto: Markus Celander

Gitte förlorade maken under semestern

"Sjuksköterskan skakade på huvudet, apparaterna tystnade och tiden stannade"

LIMHAMN.

För två månader sedan blev hon oväntat änka vid 56 års ålder. I djup sorg inför sin nya tillvaro upptäckte hon en sida av det offentliga Sverige hon aldrig mött förr. ”Vi verkar inte ha någon beredskap för döden eftersom den göms undan”, säger Gitte Knutson, verksamhetsledare i samverkansföreningen På Limhamn.

Av
Markus Celander

Natten mellan 25 och 26 september dog Gittes make Mats när de var på semester på Mallorca. De hade känt varandra sedan 1982.

– Det kom som en blixt från en klar himmel. Ingen kunde ha anat det, Mats var vältränad och fullt frisk vad vi visste, säger Gitte.

Tidigare den dagen hade paret cyklat en lång runda. På kvällen åt de middag och Mats var precis som vanligt på gott humör, berättar Gitte.

Men under natten väcktes hon av höga snarkningar från Mats, vilket var ovanligt. Det visade sig att han fått en massiv hjärtattack, hamnat i koma och höll på att dö. Gitte gjorde hjärt-lungräddning fram tills ambulans anlände och lägenheten fylldes av vårdpersonal.

– Efter 45 minuter kom läkaren ut ur sovrummet. Innan han sa något tittade en sjuksköterska på mig och skakade på huvudet. Allt var över, alla apparater de hade med sig hade tystnat och tiden stannade.

Foto: Markus Celander

Svenskar och spanjorer har skilda förhållningssätt till döden, menar Gitte Knutson.

– Utanför bårhuset i Palma där Mats låg hade ett 40-tal spanjorer samlats för att ta farväl av en anhörig. De skrattade och pratade och verkade glada. Jag reagerade, tyckte att det var konstigt. Där satt jag en bit ifrån i sorg och chock.

En präst från Svenska kyrkan på Mallorca berättade för Gitte att det inte är ovanligt när någon avlider i Spanien att anhöriga möts så där, skrattar och pratar och delar minnen av den avlidne.

– Jag kan känna det som att vi i Sverige har ett konstigt förhållningssätt till döden. Vi vet alla att vi ska dö men vi kan knappt prata om det, vi kan knappt ens hantera att någon gråter. Vi osynliggör döden och när den till slut drabbar oss står vi där handfallna. Vi har mycket att lära av andra kulturer.

Mats var sjukgymnast och i bra form. Hans oväntade död vid 59 års ålder ställde hela tillvaron på ända för Gitte.

– Han hade inte lämnat något vitt arkiv efter sig, och jag visste ingenting om hans koder till datorn, telefonen, bankid eller betalkort.

Mitt i sorgen har kontakterna med myndigheterna tagit mycket energi från henne.

– Jag hade en bild av hur det svenska samhället fungerade, att det fanns rutiner och beredskap för allt. Men nu vet jag inte längre vad jag ska tro.

Osynliggörandet av döden gäller även det offentliga Sverige?

– Ja. Myndigheter och försäkringsbolag bör se över sin kommunikation, framförallt den digitala, så att man lättare hittar information på deras respektive hemsidor. Det hade underlättat mycket för de efterlevande.

Hur tar du dig genom veckorna?

– Jag har min familj, fina vänner och mitt arbete som betyder mycket för mig. Och jag ska bli mormor i mars. Mats och jag var ett par i nästan 30 år, och när han dog kändes det som att halva jag rycktes bort. Jag har så många fantastiska minnen med Mats, vi hann uppleva så mycket tillsammans och kommer alltid att vara nära varandra.

Publicerad 12 December 2019 00:00