Polisen Jenny dolde misshandeln i många år: "Var väl för kär eller för feg för att berätta"

Ville inte att någon skulle veta

NÄR LIVET VÄNDER. I sitt yrke som polis möter Jenny Svenningson dagligen kvinnor som utsätts för våld i nära relationer. Hon stöttar och uppmanar att anmäla och lämna. Trots det tog det henne själv många år innan hon vågade berätta om sin egen situation. "Jag ville inte att någon skulle veta – att någon skulle se mig som svag", berättar hon.

Det har nu gått drygt fem år sedan Jenny Svenningsson, 47, lämnade sitt och sin sambos hem för att aldrig återvända. Hon hade då utsatts för både fysisk och psykisk misshandel under stora delar av deras 17 år långa förhållande.

– Med facit i hand borde jag lämnat långt tidigare, men jag var väl för kär eller för feg. När man är mitt uppe i det är det inte så lätt, säger hon.

Redan tidigt i förhållandet började Jennys sambo visa aggressiva tendenser.

– Han blev lätt arg och tog ofta ut sin ilska på saker. Han slog sönder tv-apparater, datorer, telefoner, dörrar. You name it. Varje gång vi bråkade gick något sönder, berättar Jenny.

Under många år var misshandeln subtil och bestod mest i psykiska kränkningar och ett starkt kontrollbehov.

– Det var alltid han och bara han som skulle ha uppmärksamhet. I början av vårt förhållande var han väldigt glad och vi hade mycket kul ihop, men om jag tog för mycket plats skulle han alltid dämpa mig.

Samtidigt var det Jenny som skulle göra allting hemma. Hon lagade mat, städade, handlade och tog hand om barnen, både hennes egna och hans, samtidigt som hon jobbade.

– Han gjorde inte ens de vanliga "killsysslorna". När det var dags att besiktiga bilen eller byta däck fick jag fixa det också.

Vid flera tillfällen påpekade Jenny den skeva arbetsfördelningen för sin sambo, vilket ofta triggade i gång nya bråk.

– Det tog hus i helvete varje gång. Det spelade ingen roll vad det var.

Första gången Jenny utsattes för fysiskt våld var efter ett sådant bråk.

– Jag kommer inte ens ihåg vad vi tjafsade om. Men jag blev ledsen och gick ner och la mig i vårt sovrum. När jag låg i sängen kom han efter och satte sig gränsle över mig med knäna på mina armar så att jag inte kunde röra mig. Sedan slog han.

Två hårda knytnävsslag träffade Jenny rakt i ansiktet.

– Även om det aldrig är okej att slåss kan jag ha "viss förståelse" för om ett slag utdelas i stundens hetta, men här hade jag gått undan. Det var så utstuderat.

Vid tiden för den första misshandeln gick Jenny fortfarande på polishögskolan och var i full färd att avverka sin aspiranttid. De första dagarna efter slagen sjukskrev hon sig för att ingen skulle se vad som hänt. Sedan täckte hon över blånaderna med smink så gott de gick.

Jag hade en bild av att det bara var svaga kvinnor som fick stryk. Som polis ansåg jag att jag skulle vara starkare och tuffare

– Det såg fortfarande för jävligt ut. Trots det var det ingen som sa något när jag kom tillbaka. Jag vet inte om det var för att de inte såg eller för att de inte ville se.

Jenny själv ville inte heller berätta vad hon utsatts för.

– Jag hade en bild av att det bara var svaga kvinnor som fick stryk. Som polis ansåg jag att jag skulle vara starkare och tuffare. Jag tyckte helt enkelt det var pinsamt att berätta och samtidigt jobbigt då jag trots allt älskade honom, säger hon.

Foto. Privat

Efter den första misshandeln försökte Jenny lämna sin sambo tre gånger, men varje gång övertalade han henne att stanna.

– Han lovade att allt skulle bli bättre och att han skulle hjälpa till mer hemma. Samtidigt var jag väl rädd för hur jag skulle klara mig ensam.

Grälen fortsatte, men det skulle dröja några år från de första slagen till att sambon tog till våld igen.

– Vi hade bråkat som vanligt och jag var på väg ner i källaren när han plötsligt knuffade mig ryggen så att jag trillade.

Jenny landade på det kalla källargolvet med benet i en onaturlig vinkel. Sambon kom efter och satte sig ovan på henne.

– Där satt han, stor som han var, och gungade fram och tillbaka. Jag skrek av smärta att han skulle flytta sig. Han sa ingenting. Bara stirrade på mig.

Först när det hördes ett kras från Jennys knä reste han sig och gick utan så mycket som ett ord.

– Efter den händelsen flyttade jag hem till min väninna och denna gång berättade jag för alla som ville lyssna. Jag var så arg och förtvivlad och fast besluten om att lämna honom. Tyvärr gjorde jag varken en anmälan eller lämnade honom just då.

I sin yrkesroll möter Jenny ofta kvinnor, som liksom hon själv utsatts för våld i nära relationer. Trots att hon vet hur svårt det kan vara att berätta om det man utsatts för uppmanar hon i dag alla att anmäla.

– Den man som misshandlar sin kvinna förtjänar inte att skyddas. Oavsett vad de lovar så kommer de inte ändra på sig och även om man själv lyckas lämna så kommer han fortsätta i nästa förhållande.

I dag, fem år efter det slutliga uppbrottet, är Jenny öppen med vad hon utsattes för, något hon bland annat berättar om på sitt Instagramkonto Tilltufsade polisen.

– Att jag är öppen med min historia tror jag har hjälpt många i samma situation. Jag visar att det inte spelar någon roll vem man är eller hur stark man är. Alla kan utsättas för det här. Jag hoppas att jag kan hjälpa fler att våga berätta.

Att Jenny till slut tog mod till sig och lämnade sitt eget destruktiva förhållande har hon aldrig ångrat.

– Det är det bästa jag gjort i mitt liv.

Har du en historia att berätta? – tveka inte att höra av dig till oss på nyhetsdesk@lokaltidningen.se, märk mejlet "När livet vänder".

Publicerad 08 June 2019 00:00