Under flera decennier levde Andreas som yrkeskriminell

Under flera decennier levde Andreas som yrkeskriminell Foto. Sanna Hjalmarsson

Så skapas en brottsling – Andreas pekades ut som torped

”Jag hade redan mc-stämpeln så då var det bara att köra”

SKÅNE. Under inledningen av 90-talets blodiga mc-krig pekades Andreas Borgström ut av media som frontfigur i en nyetablerad MC-klubb i Helsingborg. Klubbens ärkefiende såg inte detta med blida ögon och snart var det lika självklart för Andreas att bära skottsäker väst på Ica som att borsta tänderna på kvällen.

– Jag levde under ständigt hot, men man vänjer sig vid allt. Small det så small det tänkte man då, berättar han.

När den aktuella mc-klubben började etablera sig i Sverige i början av 90-talet var Andreas Borgström en av de unga killar som rörde sig i dess kölvatten. Han hade kompisar i klubben och arbetade tillsammans med presidentens fru.

– Jag hängde i kretsarna, men jag var endast med som vän. Jag hade inte något formellt medlemskap, förklarar han.

När Andreas dök upp med krans på en högt uppsatt klubbmedlems begravning fastnade han på bild. I flera rikstäckande kvällstidningar hängdes han ut som en av frontfigurerna och som en av polisen känd likvideringsman på jakt efter andra klubbars medlemmar. Det blev inledningen till vad som skulle bli en lång brottskarriär.

– Jag hade säkert blivit medlem ändå, men tidningsrubrikerna snabbade på processerna om man säger så. Till följd av att jag blev uthängd med namn och bild fick jag ett mycket större hot mot mig. Jag hade redan fått mc-stämpeln så då var det bara att köra.

En konflikt ledde alltid till en annan

Ett fullskaligt mc-krig bröt därefter ut mellan de två största klubbarna. Skottlossning var vardag och flera medlemmar fick under åren som följde sätta livet till.

– En konflikt ledde alltid till en annan. Det var en ständigt eskalerande våldsspiral.

MC-gängen satte under många år skräck i Helsingborg, men för vanliga människor var den rädslan obefogad, menar Borgström.

– Man kunde göra vad som helst för att försvara klubben, men vi följde även en strikt hederskod. Ställde man till det för oss fick man skylla sig själv. Men vi gav oss aldrig på oskyldigt folk. Det har funnits tillfällen där vi mött våra motståndare, sett oss omkring och valt att gå åt annat håll. Om man hade börjat skjuta på öppen gata hade det inte dröjt länge innan något barn hamnat i skottlinjen, säger han.

På så vis skiljer sig mc-kulturen från den gängkriminalitet vi ser idag.

– Sverige i dag börjar mer och mer likna Bronx. Det är unga killar i löst sammansatta grupperingar som direkt tar till grovt våld för att sätta sig i respekt. Ofta handlar det om skitsaker. Den senaste skjutningen i Helsingborg var över en haschskuld på 500 kronor. En mc-klubb handlar egentligen inte om kriminalitet, även om det finns enskilda individer som inte sköter sig.

Andreas har under sina aktiva år begått en rad brott i klubbens namn. Några av dem har han avtjänat fängelsestraff för, andra inte.

– Vi hittade på mycket skit. Men det var då.

Efter att under många år ha tjänat som både Sverigesekreterare och vice president valde Andreas i slutet av 90-talet att lämna klubben.

– Jag hade då träffat en tjej och fått barn. Det gick inte längre att leva det liv man levde.

Under ett helt decennium levde Andreas ett hederligt liv med jobb och familj, men när förhållandet började knaka i fogarna och separationen var ett faktum föll Andreas åter in i gamla gängor.

2010 brann ett skott av i Andreas lägenhet i samband med ett pågående rån. Han åtalades misstänkt för mordförsök och dömdes senare för brott mot vapenlagen. Det blev början till slutet för Andreas kriminella liv.

Att lämna själva mc-gänget var inga problem. Andreas skötte utträdet enligt regelboken och lämnade så vitt han vet ”good standing” med klubben.

Svårare var det att bryta sin kriminella livsstil och förändra sitt sätt att tänka. För att få hjälp med det la Andreas in sig själv på ett behandlingshem under ett års tid.

– Har man levt i den kriminella världen så länge som jag gjorde så blir det hela ens identitet. Jag behövde förändra allt som var jag. Det gör man inte på en dag, säger han.

I dag studerar Andreas till behandlingsassistent och socialpedagog. För tillfället har han praktik hos en skolkurator, där han möter många unga på glid.

– Deras glorifierade syn på organiserad brottslighet oroar. De drömmer om någon Scarfacetillvaro, där de tror att de kommer tjäna storkovan på knark. Men så ser inte verkligheten ut. Förr eller senare kommer de åka fast och när de gör det kommer de förlora allt. När de muckar från fängelset kommer de stå där på perrongen med sin plastpåse utan någon som bryr sig.

Genom sitt yrkesval hoppas Andreas kunna fånga upp de som redan tidigt riskerar att hamna snett.

– Man ser direkt vilka individer det gäller. De har ofta attitydproblem och saknar motivation till att gå i skolan. Om man fångar upp dem tidigt och får dem att förstå att skolan är viktig, då kommer de ha chans att göra något riktigt bra av sina liv.

Att hämta igen det man förlorat senare i livet är betydligt svårare, men inte omöjligt det heller.

– Allt går att förändra om man vill. Det är jag ett bevis på. Men det blir svårare ju längre tid som går, säger han.

För andras del hoppas han kunna använda sina tidigare erfarenheter till att hjälpa andra.

– Det jag har gjort kan inte göras ogjort, men jag kan använda mina erfarenheter för att göra gott. Jag tror jag har en fördel i att jag förstår hur de här individerna tänker.

För ungdomarna håller han dock sin historia för sig själv.

– De har nog sina misstankar, men det kriminella livet är inget jag förespråkar och jag vill inte väcka ytterligare intresse hos dem som redan är på glid, säger han.

Det har nu gått drygt två år sedan du skrevs ut från behandlingshemmet. Är du rädd att återfalla i brott?

– Nej, det kan jag inte säga att jag är. Jag har brutit med mitt tidigare liv och mitt tidigare tänkande så pass mycket att jag inte anser det vara någon risk att jag faller tillbaka.

Jerzy Sarnecki.

Jerzy Sarnecki. Foto. Creative commons/Affekt Film AB

EXPERTEN: MEDIAS RAPPORTERING LEDER TILL ÖKAD RÄDSLA

SVERIGE. När man följer medias rapportering om de senaste årens gängskjutningar i svenska storstäder kan det vara svårt att tro att det faktiskt begås färre grova våldsbrott i dag än för 30 år sedan, men så är faktiskt fallet.

– Det dödliga våldet sett per 100 000 invånare var högre i slutet på 80-talet i början av 90-talet, än vad det är idag. Det är något som media sällan rapporterar om, säger Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi.

Enligt honom bidrar medias rapportering av kriminalitet i allmänhet och av grova våldsbrott i synnerhet till en ökad rädsla i samhället.

– De allra flesta har ingen egen erfarenhet av brott, så deras bild av kriminalitet är den som media väljer att visa. I många fall är den bilden kraftigt demoniserande, vilket skrämmer människor och påverkar den politiska agendan i en riktning som inte är helt relevant, säger han.

Medias strävan efter att rama in brottslighet genom att exempelvis tilldela olika grupperingar namn skapar också en skev bild av verkligheten.

– Många löst sammansatta grupperingar får genom media en kriminell identitet som de annars inte skulle fått, säger Jerzy Sarnecki.

Vad gäller brottsutövning då jämfört med i dag är mycket sig likt.

– Det är inte så mycket som förändrats vad gäller grova våldsbrott och organiserad brottslighet. Karaktären på våldet har gått från knivskärningar till att man skjuter på varandra. Men förövarna är desamma, unga män i underklassen.

Att ”gängen”, i dag oftare än förr, består av unga män med invandrarbakgrund handlar i stor utsträckning om att sammansättningen av underklassen förändrats.

– För var det unga män med svenskfödda föräldrar som stod för den kategorin och i dag är det unga män med invandrarbakgrund. Men problemen liknar varandra. Svag förankring till det etablerade samhället, svårt att klara av skolan, problem i familjen och dåligt med pengar, säger Sarnecki.

För att samhället ska komma till rätta med den grova organiserade brottsligheten krävs, enligt Jerzy Sarnecki, att man inte bara ser brotten, utan även orsaken till dem.

– Det krävs såväl kortsiktiga som långsiktiga åtgärder. Polisen och rättsväsendet kan stå för de kortsiktiga, men det långsiktiga arbetet måste börja med insatser för familjer med små barn och i skolan. Man måste förbättra möjligheterna för bra skolgång och erbjuda olika typer av behandlingar till föräldrar och barn som ligger i riskzonen.

LÄS MER

Från lyxliv till anstalt – Madeleine ångrar ingenting

ARTIKELSERIE – MÄNNISKAN BAKOM BROTTET

Varje dag blir vi överösta med svarta rubriker om människor som begår rån, bedrägerier och mord. Vad fick dem att inleda sin kriminella bana? Hur är livet bakom galler? Och hur gör man för att bli en hederlig medborgare igen? Det är några frågor som Lokaltidningen försöker besvara i en ny reportageserie. Vi är inte ute efter att försköna kriminalitet eller att ursäkta vedervärdiga handlingar. Vi vill försöka förstå människan bakom brottet.

Artikelserien "Människan bakom brottet" publicerades ursprungligen sommareen 2018.

Publicerad 27 December 2018 06:00