Joacim levde på ruinens brant – var tveksamt om han skulle överleva

”Till slut orkade man helt enkelt inte bry sig”

SJÖBO/MALMÖ. – Lasse dog i går? – Va, nej fan vad tråkigt! Han drar ett bloss på jointen.
– Jaha vad händer annars då?

Joacim sitter och väger lite på stolen när han berättar. För inte allt för länge sedan såg hans tillvaro väldigt annorlunda ut jämfört med i dag. Redan i 20-årsåldern förlorande han flera av sina vänner och ett tag duggade begravningarna så tätt att han inte hann med att gå på alla.

– Till slut orkade man helt enkelt inte bry sig. När någon dog konstaterade man att det var tråkigt och sedan tog man att röka på, berättar han.

Joacims tidigare liv präglades av droger, brott och en ständig känsla av att vara jagad. Både av myndigheter och kriminella.

– Jag var inte trygg någonstans, inte ens i mitt eget hem. När missbruket var som värst trodde jag verkligen inte att jag skulle överleva, säger han.

I dag ser 34-åriga Joacims liv annorlunda ut med universitetsstudier och planer att resa runt i Europa som gatumusikant under sommaren i år. Men vägen till ett städat liv har varit lång och bakslagen många.

– Jag tror inte att någon som kände mig 20-årsldern skulle tro att jag skulle kunna bli den jag är i dag. Det trodde jag inte ens själv, säger han.

Som 13-åring provade Joacim hasch för första gången, vid 15 tog han LDS och som 18-åring var han sprutnarkoman och fast på heroin.

– Heroinet gjorde mig frisk. All smärta, all ångest, all leda och tristess bara försvann. När jag inte var hög kändes det som att jag hade alla influensor i världen - på en och samma gång. Men när jag tog min fix blev jag bra igen, berättar han.

Missbruket finansierade han genom olika kriminella verksamheter.

– Det var allt från att sälja droger till att göra villainbrott. På den tiden kunde man fortfarande få några hundralappar för en bilstereo så det var vanligt att vi snodde dem, berättar han.

Parallellt med missbruket och den kriminella verksamheten försökte Joacim upprätthålla en fasad och sköta ett vanligt arbete. Det blev ohållbart i längden.

– När jag var 21 marscherade jag in till chefen för att berätta sanningen om drogerna och säga upp mig, men istället för att låta mig gå övertalade han mig att inleda en behandling på Nämndemansgården. Jag var där i 28 dagar, men jag ville egentligen inte sluta knarka, så när jag kom ut tog jag ett återfall och fortsatte mitt missbruk.

Åren som följde levde Joacim på socialbidrag och A-kassa, han drygade även ut sin kassa med att säja benso och heroin i byn. Vid 24-års ålder var Joacim en trasig människa utan något som helst hopp om framtiden.

– Min bästa kompis hade tagit livet av sig och jag själv hade nästan strukit med i en överdos. Alla jag kände dog som flugor runt mig.

När hans socialsekreterare föreslog att han skulle inleda ännu en behandling var Joacim först tveksam, men sedan gick han med på att åka runt och kolla på olika boenden.

Han fastnade för Fredriksborgs gård utanför Helsingborg där han stannade i mer än ett år.

– Till skillnad från Nämndemansgården byggde behandlingen där inte på något tolvstegsprogram eller KBT. Det var en plats där jag bara kunde vara. De såg bortom mitt missbruk och jag blev bekräftad som person. Det var precis vad jag behövde.

Efter ungefär ett år på Fredriksborgs gård började Joacim läsa in gymnasiet på Sundsgårdens folkhögskola. Där fick han nya vänner och ett socialt sammanhang som blev viktigt i hans fortsatta rehabilitering.

– Med skolan fick jag bland annat åka till Turkiet och Italien som Sverigerepresentant. Där träffade vi andra representanter i från fem olika länder. Vi pratade om våra olika kulturer och traditioner. Det var kul och förtroendet gjorde att jag växte som person. Jag fick så mycket belöningar av att vara drogfri att jag fick smak på det nyktra livet.

Efter att han läst in gymnasiet på folkhögskolan stack Joacim till Australien där han backpackade och jobbade på olika farmar i nio månader. Därefter följde fem veckor på Nya Zeeland och sex veckor i Thailand.

– Tanken därefter var att jag skulle återvända till Australien för att få visum för ytterligare ett år, men under mina år som narkoman hade jag drabbats av Hepatit C och då jag erbjöds en interferonbehandling mot sjukdomen återvände jag hem.

Interferonbehandlingen var det sista ärret från Joacims förflutna som skulle suddas ut, men istället för att ge honom ytterligare skjuts framåt innebar behandlingen ett fruktansvärt bakslag.

– Jag mådde verkligen jättedåligt av cellgifterna. Jag tappade hår och föll in i en djup depression.

2012 tog Joacim ett nytt återfall i droger och började än en gång bruka cannabis och heroin. När det blev känt för sjukvården hotade de att dra in interferonbehandlingen.

Joacim bestämde sig då att än en gång inleda en avgiftning. Denna gång på egen hand.

Jag krampade, hade ont i lederna och kunde varken få i mig mat eller sova. Allt var kaos

– Jag låste in mig i min lägenhet i veckor. Jag krampade, hade ont i lederna och kunde varken få i mig mat eller sova. Allt var kaos, berättar han.

Tack vare ett jävlar anamma, som han själv beskriver det, lyckades Joacim ta sig igenom de kritiska veckorna för att åter se ljuset på andra sidan.

På Olsgården i Helsingborg fullföljde han sedan interferonbehandlingen och blev frisk från sin hepatit. Det var också där som han kom i kontakt med teamet på Krami, som hjälpte honom att åter finna ett socialt sammanhang.

Krami är ett samarbete mellan Kriminalvården, Arbetsförmedlingen och Helsingborgs stad, vars huvudfokus är att hjälpa ex-kriminella att åter komma ut i arbetslivet.

– Tillsammans med dem började jag träna och varje vecka träffades vi en kväll och lagade mat tillsammans. Att få vara en del av det betydde oerhört mycket för mig.

Jobbletandet gick till en början trögt. Joacim blev kallad till sju olika intervjuer men fick ett nej av samtliga.

– Jag valde då att gå runt till olika företag för att presentera mig och lämna mitt cv. När jag hade ett cv kvar, gick jag som sista anhalt in på Hotell Viking. Jag hade inga förhoppningar om att det skulle gå. Jag hade ingen utbildning och absolut ingen erfarenhet från den branschen. Men när jag kom in kollade de på mig och frågade ”Kan du städa?”. Några dagar senare var jag där och provstädade och därefter fick jag jobb.

Efter en kort tid på hotellet blev Joacim befordrad till nattportier och kickarna över att lyckas blev Joacims nya rus.

– Jag blev bra hyllad, vilket gjorde att jag vågade kasta mig ut i det okända.

Efter att ha arbetat på flera stora hotell i Skåne och Köpenhamn, bestämde sig Joacim för att leta sig vidare. I dag pluggar han socialpsykiatri på Malmö Universitet och extraknäckar som statist i olika filmer. Han tränar och lever ett sunt liv.

Utöver sin familj, har han ingen kontakt med sitt förflutna.

– När jag var yngre skyllde jag alltid mina misslyckanden på andra, men sedan insåg jag att det var jag och inte alla andra som behövde ändra sig. Det var jag.

Tidigare har Joacim inte velat pratat om sitt förflutna, då han var osäker på hur andra människor skulle reagera. Men idag vet han vart han är på väg och vart han ska i livet.

Så vad gör du om tio år?

– Då driver jag företag som konsult i konflikthantering på olika arbetsplatser. Jag är även ute och föreläser och delar med mig av de knep och de verktyg jag har fått av livet.

Thomas Linderoth på Krami

Thomas Linderoth på Krami Foto. Privat

”Att få känna stolthet är helt avgörande för att ta sig ur kriminaliteten”

HELSINGBORG. Närmare 500 före detta kriminella har sedan starten i Helsingborg 2009 fått hjälp att hitta ett nytt jobb via organisationen Krami.

– Det vi främst fokuserar på är social handlingskompetens. Det vill säga vilken typ av beteende som är gångbart på arbetsmarknaden. Det kan handla om hur man beter sig på en arbetsintervju, vad som förväntas av en på er arbetsplats och hur man rent allmänt för sig i olika sociala sammanhang. När man byter livsstil kan detta vara lång ifrån självklart, säger Thomas Linderoth, på Krami, som är ett samarbete mellan kriminalvården, kommunen och arbetsförmedlingen.

Kramis verksamhet syftar till att hjälpa personer med ett kriminellt förflutet att hitta nya vägar in på arbetsmarknaden, samt att återanpassas till samhället.

– Det gäller att hitta nya sammanhang och våga testa saker man inte gjort tidigare. Det kan vara att spela fotboll, träna på gym eller löpa. Det viktiga är att man får in rutiner och får smak på ett ”vanligt” liv.

Är man sysselsatt, lever hälsosamt och lär känna nya bekantskaper är det nämligen mindre risk att man faller tillbaka i brott.

– Att få känna stolthet för det man gör är enligt mig helt avgörande för att lyckas. Efter att ha varit med om så mycket negativt är man plötsligt någon. Folk litar på en och man får beröm för det man gör. I gengäld får arbetsgivaren som vågar satsa ofta en mycket lojal medarbetare, säger Thomas Linderoth.

Så vilka är det då som får hjälp via Krami?

– Vi tar emot cirka 50 personer per år. Majoriteten av dem har hittills varit män, vilket berott på att de kvinnor som sökt till oss stått väldigt långt från arbetsmarknaden. För att man ska få en plats hos oss krävs att man varit drogfri en längre tid och att man är trovärdig i sin ambition om att man vill förändras och vill ha ett jobb. Förhoppningen är att man ska lyckas när man börjar hos oss. Om man riskerar ett nytt misslyckande är det kanske bättre att vänta lite.

Serie: Människan bakom brottet

Varje dag blir vi överösta med svarta rubriker om människor som begår rån, bedrägerier och mord. Vad fick dem att inleda sin kriminella bana? Hur är livet bakom galler? Och hur gör man för att bli en hederlig medborgare igen? Det är några frågor som Lokaltidningen försöker besvara i en ny reportageserie. Vi är inte ute efter att försköna kriminalitet eller att ursäkta vedervärdiga handlingar. Vi vill försöka förstå människan bakom brottet.

Publicerad 13 July 2018 14:00