Syskonen Sajland, Oscar, Lovisa, Simon, Gustav och Josefine.

Syskonen Sajland, Oscar, Lovisa, Simon, Gustav och Josefine. Foto. Privat

Storasyster Lovisa: ”En framtid utan Oscar finns inte”

Hur fortsätter livet när det ofattbara händer?

LUND. Hur fortsätter livet när det ofattbara händer? Den frågan kämpar Lovisa Sajland med just nu. Hon är storasyster till Oscar, som befinner sig på en klinik i Mexiko för att besegra sin ovanliga hjärntumör.

– Han kommer att bli bra. Det måste han. Det finns inget alternativ. I framtiden kommer vi se tillbaka på det här som något som hände när vi var små. Oscar hade cancer, men blev frisk.

Storasyster Lovisa Sajland är ensam kvar i huset i Nilstorp utanför Lund. Vanligtvis springer småsyskonen runt och håller låda och på kvällarna samlas alla kring den obligatoriska familjemiddagen.

Men nu är det tyst.

Pappa Göran, bonusmamma Cecilia och de tre yngre syskonen Oscar, 14, Gustav, 11 och Josefine, 6, är alla i Mexiko. Där har Oscar nyligen påbörjat sin behandling mot den aggressiva hjärntumör som strax innan jul upptäcktes i hans hjärnstam.

– Det är väldigt ensamt. Jag är van vid att ha dem här och träffa dem varje dag, säger Lovisa, som är nummer två i syskonskaran om fem.

Livet har tagit en annan vändning, men det fortsätter

Med familjen på andra sidan jorden fortsätter livet här hemma så gott det går.

– Det är svårt att hitta en balans. Livet har tagit en annan vändning, men det fortsätter. Det går inte att sätta allt på paus och det vill inte Oscar heller att det gör. Samtidigt är det skrämmande när man går på stan och ser alla människor. Deras liv bara fortsätter, medan mitt har rasat samman.

Det var i början av december som Lovisas lillebror Oscar började klaga på problem med synen. Han såg dubbelt och började skela.

– Pappa och Cecilia hanterade det, som föräldrar gör och jag tänkte inte så mycket på det, berättar Lovisa.

Men optikern kunde inte förklara vad som var fel och Oscar remitterades till barnsjukhuset för vidare utredning.

– Jag hade varit i Stockholm med en väninna när pappa hämtade mig på stationen. Han berättade att de varit hos läkare och att man trodde att Oscar antingen hade borrelia eller en hjärntumör. Då Oscars mormor och morfar har sommarställe på landet där det finns mycket fästingar tänkte jag att det låter rimligt med borrelia. Att det skulle kunna vara en hjärntumör fanns inte i min sinnevärld.

I väntan på de första provsvaren blev Oscar dock sämre och fick åka in akut till sjukhuset. Borrelia kunde uteslutas. Oscar hade drabbats av det otänkbara - en hjärntumör.

– Det går inte att ta in. Man vill inte tro det. Till en början var vi alla jätteledsna, men så frågade Oscar oss andra; ”Varför gråter ni? Det är ju jag som är sjuk. Hur vill ni att jag ska hålla hoppet uppe om inte ni gör det”.

Under december var familjen samlad på BUS i Lund i väntan på biopsi och strålbehandling.

– Vi försökte fokusera på vardagliga saker för att få Oscar att tänka på annat. Ibland spelade vi spel, ibland pingis. Jag köpte med mig lunch, som jag och Oscar åt tillsammans på sjukhuset.

Att dela måltiderna med sin bror kändes bra för Lovisa, då matlagning är ett stort intresse för dem båda.

– Oscar är otroligt matintresserad och vi lagar mycket ihop. Det började med att vi var tvungna att hjälpa till med att skala potatis och sånt. Men ganska snart tröttnade vi på det och ville göra de roliga sakerna i matlagningen, så nu är det pappa som skalar potatis och vi som gör det andra. Vi gillar att sitta med våra kokböcker och titta för att få inspiration.

För Lovisa betyder syskonen och familjen allt. Hon står nära alla sina syskon, men har också olika relation till dem alla.

– Oscar är otroligt smart och klok för sin ålder. Det har han alltid varit. Och han är allmänbildad. Trots att han är mycket yngre än jag kan han komma hem och uppdatera mig om vad som händer i världen. Ibland när det bara är vi hemma sitter vi och pratar om allt mellan himmel och jord. De samtalen värderar jag högt.

I början av januari kom provsvaren från biopsin. Oscar hade drabbats av en mycket aggressiv form av hjärntumör i den känsliga hjärnstammen, som på grund av sin placering inte går att operera.

I Sverige finns ingen behandling mot den här typen av tumör och att prognosen ser mörk ut. Men det finns en ljusning. På en klinik i Monterrey i Mexiko har man specialiserat sig på att behandla framförallt barn med den här typen av tumör och behandlingen har ofta varit framgångsrik.

För att få råd till resan startade familjen Sajland en insamling, i vilken tusentals personer på kort tid engagerat sig och skänkt pengar.

Han ska leva precis som alla andra, bli vuxen, studera och skaffa familj, som han så gärna vill

– Det är allt från studenter, som sätter in sina sista femtio kronor av studiebidraget till privatpersoner, företag och föreningar som donerar flera tusen. Att så många engagerar sig betyder väldigt mycket för oss. Det ger oss energi och hopp om att det här faktiskt kommer att gå bra, säger Lovisa.

Och bra kommer det gå. Det har Lovisa och resten av familjen Sajland bestämt.

– Det finns ingen annan bild av vår framtid än att Oscar finns där. Han ska leva precis som alla andra, bli vuxen, studera och skaffa familj, som han så gärna vill. Vi kommer se tillbaka på det här som något som hände när vi var små. Oscar hade cancer, men blev frisk.

Du kan hjälpa Oscar i hans kamp mot hjärntumören genom att bidra till insamlingen på Youcaring.com, alternativt swisha pengar till pappa Göran på 070 6265478.

Fotnot: Oscar har i dagarna fått sin andra behandling på kliniken i Mexiko och svarar hittills bra på behandlingen

Publicerad 02 April 2018 07:00