Maries morfar nekades vak – dog ensam i sin säng

”Borde vara en rättighet att få ha någon vid sin sida”

HÖÖR. I veckor kämpade familjen för att få hjälp till sin pappa och morfar, som efter en hjärnblödning inte längre klarade av att ta hand om sig själv. När familjen under morfaderns sista dagar bad om vak vid dödsbädden fick de nej. Några timmar senare avled han, 95 år gammal, ensam i sin säng.

– Det här var min största rädsla, att han skulle dö ensam, och så var det just det som hände, säger Marie, som tillsammans med sin mor och syster är de enda anhöriga.

Morfadern som bodde ensam i en lägenhet på ett serviceboende i Höör har fram tills i höstas klarat av att sköta hushållet själv.

– Enda anledningen till att han bodde på serviceboendet var för att hans fru var dålig och när hon gick bort kunde de inte tvinga honom att flytta.

När morfadern i oktober trillade till följd av en hjärnblödning förändrades dock situationen.

– Han fick svårt att klara av hushållssysslor som matlagning, handling, tvätt och städ. Men han kunde fortfarande gå och äta själv, berättar Marie.

Efter den första vårdtiden som följde när han kom hem från sjukhuset, bokades ett möte med kommunens biståndshandläggare för att göra en vårdplanering.

– Vi anhöriga hade då meddelat att vi ville vara med för att kunna hjälpa morfar att föra hans talan. Vi kände att han kanske inte skulle erkänna att han behövde den hjälp som han gjorde.

Ett möte bokades, men när Marie och hennes syster anlände till boendet den aktuella dagen meddelades de att mötet blivit flyttat och att det hade hållits dagen innan.

– Vid mötet hade alltså bara kommunens representanter och morfar närvarat.

Resultatet av vårdplaneringen godkändes dock av de anhöriga och landade i hemtjänst ett par gånger om dagen.

Tvätt och städ, som i Höör är utlagt på entreprenad, skulle morfadern också få hjälp med. Men bara varannan respektive var tredje vecka.

– Han beviljades städ en gång var tredje vecka och tvätt en timme åt gången varannan vecka. Det förstår vem som att den ekvationen inte går ihop. Jag, min syster och min mamma har försökt täcka upp så bra vi kunnat. Hämtat tvätt och städat när vi varit där. Även personalen på boendet har hjälpt till även om det inte var deras ansvar.

Enligt Marie uteblev dessutom städ- och tvätthjälpen allt som oftast, vilket resulterade i att morfaderns lägenhet blev smutsigare och smutsigare.

– Det var under all kritik. Det flög dammtussar och badrummet var fullt av tvätt. Den sista tiden byttes sängkläderna cirka tre gånger per natt och med den uteblivna tvättjänsten kan man kanske förstå digniteten av problemet.

Efter ytterligare en fallolycka i början av året försämrades Maries morfar succesivt. Trots att vårdbehovet blev större gjordes ingen ny vårdplanering.

– Han kom hem från sjukhuset till samma förutsättningar som han haft innan. Skillnaden var att han nu varken kunde gå eller äta själv, berättar Marie.

På de 35 minuter som hemtjänsten hade till sitt förfogande vid sina besök skulle de nu hinna få upp morfadern från sängen, få honom till toaletten, se till att han fick i sig mat, tvätta honom och lägga honom igen.

– Det var orimligt. På slutet hann han inte ens äta sin portion på den tiden, säger Marie, som dock är noga med att påpeka att det varken är mot hemtjänsten eller personalen på boendet som kritiken riktas.

– De gjorde så gott de kunde och mer därtill. De gav morfar fantastisk vård. Problemet var all den tid som han inte fick någon hjälp.

Under de drygt tre månader som gick mellan att Maries morfar föll första gången och att han avled, har familjen vid upprepade gånger försökt få svar från ansvarig på kommunen.

– Alla förfrågningar vi gjort har fått som svar att det behöver handläggas och utredas. Inga snabba beslut har gjorts trots situationen. Det har varit ett rent gissel. Det verkar som att ingen riktigt vet vem som har ansvar för vad.

De sista två veckorna i morfaderns liv gick omvårdnaden över till palliativ vård.

– Men vi fick aldrig information om vad palliativ vård innebar och vad man kunde förvänta sig av det.

Morfadern fick lite mer tillsyn, men något nytt omvårdnadsmöte blev det inte.

– Svaret från biståndshandläggaren var att ett sådant möte behövde bokas av morfar själv, vilket han i det läget inte var kapabel till.

Så sent som i måndags träffade Marie och hennes anhöriga biståndshandläggaren hemma hos deras morfar.

– Vi påpekade då att han nu var så dålig att han var i behov av vak. Svaret vi fick var att det inte gick att ordna så länge han inte bodde på något korttidsboende. Kontaktpersonen på serviceboendet erbjöd sig att sitta vak om hon fick det beordrat, men biståndshandläggaren stod fast i att det inte gick.

Ett knappt dygn senare somnade morfadern in ensam i sin säng.

– Vi fick besked en dryg timme innan det hände, men vi hann inte dit. Så han dog ensam. Den person som ringde från morfars boende visste att han höll på att dö - men gick därifrån och lämnade honom själv. Hur kan man göra så? Det är fruktansvärt att hans sista tid i livet skulle bli så här. Rädslan för att dö ensam är universal för människan. Att få ha någon vid sin sida sina sista timmar borde vara en rättighet för alla oavsett status.

På Höörs kommun beklagar man det inträffade.

– Någonstans har det brustit i kommunikationen eller i våra nya rutiner. Vi har skrivit en avvikelserapport om det inträffade och kommer återkomma till de anhöriga när vi tittat på de olika delarna i det här fallet och rett ut vad som hänt, säger Ewa Näslund, socialchef på Höörs kommun.

Enligt henne kan det i detta fall antingen handla om att korrekt information inte getts till de anhöriga eller att parterna helt enkelt missförstått varandra.

– Oavsett är det viktigt att kontakta oss när något blir fel så att vi kan utreda det och lära oss av det, säger hon.

En bedömning av om det ska sättas in vak vid dödsbädden eller ej ska göras av sjuksköterska, inte biståndshandläggaren, säger Ewa Näslund.

Information om vem som var ansvarig för frågan nådde dock inte Marie och hennes anhöriga.

– Hade vi fått rätt information i måndags när vi frågade hade inte morfar behövt dö ensam. Någonstans har det brustit kolossalt. För oss är skadan redan skedd, men förhoppningsvis kommer de se över sina rutiner så att fler slipper bli behandlade på detta vis. Det här är inte värdigt Sverige 2018.

Publicerad 08 February 2018 00:00

Lokaltidningens nyhetsbrev

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev och få de senaste nyheterna från Lokaltidningen