Kommunalråd tar kampen mot hedersförtryck

"Om vi inte bekämpar det är vi själva en del av förtrycket"

Av
Markus Celander

MALMÖ. Miljöpartisten Nils Karlsson börjar skymta slutet på sin tid som kommunalråd. När han slutar i september nästa år är det särskilt en politisk gärning som han är extra stolt över.

– Mest stolt är jag över att jag lyfte frågan om hedersproblematiken, att vi nu bedriver ett förebyggande arbete mot det, säger filosofen från Limhamn.

Innan Nils Karlsson, känd i sociala medier som Filosofen Nils (han är filosof på riktigt), för två år sedan tog över som ansvarig för utskottet för demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter, så hade Malmö stad inget uttalat förebyggande arbete riktat specifikt mot hedersproblematiken.

– Jag ville lyfta den frågan i partiet och i kommunledningen. Det var en av de sakerna som var anledningen till att jag kandiderade överhuvudtaget till att bli kommunalråd, jag tyckte att det pratades alldeles för lite om det här, säger han.

Fanns det ingen diskussion om det?

– Malmö har varit väldigt bra på det reaktiva arbetet, alltså när någon söker hjälp för att de har utsatts för hedersvåld eller hedersförtryck, eller lever under en hotfull situation baserad på de strukturer som det innebär – till exempel att de inte får träffa vem de vill, de får inte leka med kompisar som har fel kön. Och det här drabbar ju inte bara barn, utan även vuxna personer, och homo- och bisexuella ungdomar.

– Men det tog liksom tvärstopp varenda gång man började prata om ett förebyggande arbete, för då skulle man plötsligt börja se vilka strukturer som finns, och var man kan bedöma att riskerna för att utsättas är störst. Om man då samtidigt har ett arbete mot kvinnoförtryck och för jämställdhet som bygger på en förvisso sann teori om att män är överordnade kvinnor socialt och ekonomiskt och inflytandemässigt, då blir det svårt, för det strider lite mot den teorin att titta på en särskild grupp och säga att just där ser kvinnoförtrycket ut på ett alldeles speciellt sätt, och då måste vi ha speciella insatser för att motverka det, för det är andra utmaningar.

– Lika rätt hjälper inte lika mycket om det är ens egen familj som förtrycker en. Vi har haft liknande situationer i Sverige. Hundra års jämställdhetskamp har gett resultat, så vi vet ju att det går att bryta detta mönster. Men som sagt, det var ingen som ville prata om det, det tog stopp överallt – i stället skulle man prata om alla mäns förtryck.

Varför?

– Om man ska skippa att linda in saker så vet vi att människor som har sitt ursprung i Nordafrika, Mellanöstern, Turkiet, Balkan, löper större risk att utsättas för hedersförtryck. Det vet vi. Jag är övertygad om att det är just detta faktum som är problemet – många är rädda för att antingen förknippas med rasister eller för att framstå som rasistiska om de erkänner eller problematiserar kring hedersförtryck. Kanske de till och med känner en rädsla inuti sig själv: ”Är jag rasist som tycker det här?”. Det känns frustrerande, för samtidigt så har vi förlorat så mycket tid – jag är övertygad om att hedersförtryck är kulturmönster som går att bryta – gick det att bryta det gamla svenska hederstänkandet, så går det även att bryta det som förekommer nu. Människor är inte genetiskt predestinerade att förtrycka varandra, så det måste gå.

– Och vi måste göra något åt det. Eftersom vi har ganska stora grupper i Malmö som kommer från områdena jag nämnde, så måste vi ju vara beredda att göra insatser för att dels se till så att ingen blir förtryckt, och dels se till så att ingen tvingas att förtrycka – för det stöter vi också på, unga män som tvingas av sin familj att skugga sina systrar, till exempel. Det är ju inte lika jävligt som att vara den som blir skuggad, men även de som ska bevaka andra utsätts för en press.

Vem var det som stoppade förslagen om förebyggande arbete?

– Det var från alla håll och kanter. Det är inte så enkelt som att säga att det alltid är vänstern som stoppar det, även om de traditionellt varit emot arbete riktat särskilt mot hedersrelaterat våld, de har alltid velat se det som ett uttryck för ett patriarkalt förtryck som inte skiljer sig från annat patriarkalt förtryck, och det patriarkala förtrycket ska bekämpas på samma sätt, menar de.

– Men som sagt, motstånd från alla håll – när Miljöpartiet och socialdemokraterna för några år sedan föreslog en handlingsplan mot våld i nära relationer, till exempel, då var det inte vänstern som stoppade det, utan då var det moderaterna som krävde att vi inte pekade ut vissa kulturella grupper – diskussionen om heder måste vara precis lika applicerbar på folk som kommer från Stockholm eller från Helsingborg som från Mellanöstern. Man menar att det ska vara likabehandling även här.

– Och nu senast, härom veckan, så skulle vi behandla en projektmedelsansökan om ett bra projekt som heter ”Det handlar om kärlek”, som Rädda barnen driver ute i skolorna. Det är evidensbaserat och jättebra – och då var det plötsligt – jätteöverraskande – Sverigedemokraterna som sa nej. De vill inte peka ut vissa grupper som värre än andra, sa de. Jag trodde ju i min enfald att det var hela idén med deras parti, men deras representant sa att ”Nej, det ska vi inte göra för det strider mot alla människors lika värde”. Så där har det alltså varit från alla håll och kanter.

Det har alltså inte funnits något förebyggande arbete, förrän du lyfte frågan?

– Jo, men det har varit underfinansierat, och inte varit tydligt i de politiska målsättningarna. Så vad jag gjorde var att skriva in det förebyggande arbetet i kommunens stora budget som ett tydligt inriktningsmål för kommunen, så att alla förvaltningar ska jobba med det här, plus att vi finansierade det med 3,5 miljoner kronor.

Vad kostade det innan?

– Svårt att säga så här på rak arm, det hade ingått i ramen för de olika förvaltningarna. Men nu fick de öronmärkta pengar för just detta. Som ett resultat av detta beslutade vi även att göra en kartläggning – det är också en sådan sak som föreslagits tidigare, men alltid röstats ned.

Och kartläggningen gör ni med Stockholm och Göteborg?

– Vi beslutade att göra det tillsammans med Stockholm och Göteborg, de har inte heller gjort någon sådan kartläggning tidigare. Vad som gjorts tidigare är en undersökning som Ungdomsstyrelsen gjorde för en herrans massa år sedan, och sedan har det liksom höftats i kommunerna, ”Ja, om vi översätter det till malmöitiska förhållanden och beräknar så och så…”.

– Men vi vill ha riktiga data att gå på, och beställde därför den här kartläggningen av problemet, och arbetet med den påbörjades för ett halvår sedan. Den presenteras i maj.

Vad har ni gjort under tiden?

– Dels väntar vi på kartläggningen för att utifrån den fatta beslut om åtgärder. Vad vi gjort i Malmö är att vi permanentat de 3,5 miljonerna plus att vi förstärkt uppdragen, och är beredda att sätta till mer pengar om kartläggningen visar att det behövs. Och under det senaste året har vi även förstärkt de skyddade boenden som finns och vi har utökat mängden platser som finns på dem. Vi är också ute i skolorna, och där har vi fått många signaler om att vi når ut till pojkar i dessa miljöer som ifrågasätter sitt eget agerande.

Hur går kartläggningen till?

– Dels är det en sammanställning av sådant som kommer socialtjänsten till kännedom, så klart anonymiserat, och dels är det frågor som ställs i till exempel elevenkäter eller folkhälsoenkäter, anonymt, och det är frivilligt att delta.

– Kartläggningarna är ju för respektive stad, men vi tror också att vi kommer att kunna dra slutsatser för hela Sverige utifrån det dessa. Även om vi är de tre största, så tror jag att vi kan dra slutsatser om andra stora städer också.

Samma mekanismer? 

­­­­– Ja, även om det möjligen är lättare att bryta sådana här mönster om man hamnar på en liten ort, för där är ju det sociala trycket runt omkring en större.

Vilka åtgärder kan ni tänkas vidta?

– Dels kan det ju vara att upplysa personer som man kan befara utsättas för detta, om deras rättigheter, vilken hjälp som finns. Det handlar ju också om en kontinuerlig information – vi har tänkt att en sak som man skulle kunna göra, till exempel, är att det finns information på barnavårdscentralerna, och möjlighet till samtal om de här sakerna där. BVC är ett ställe där man ofta möter endast kvinnor, och där de kan samtala ganska fritt.

När du pratat med tjänstemän, hur tycker de att det går när de försöker prata med personer från hederskulturer om just hederskultur?

– Ibland är det svårt för våra tjänstemän. Det är betydligt lättare att nå fram till de ungdomar som antingen är då födda här, eller som har kommit hit som relativt unga, de blir utsatta för det här, samtidigt som de ser hur deras jämnåriga kamrater lever i större frihet. Då växer ju frågan: ”Varför har inte jag också det så?”.

– Men egentligen så är det ju föräldrarna och de förtryckande syskonen som vi måste nå, för det är inte hållbart att sätta alla som riskerar att utsättas i skyddade boenden, det här rör sig ju om ganska stora grupper.

Det här måste ju vara ett arbete som kommer att ta väldigt lång tid. Vi pratar generationer.

– Ja, och det är därför jag är väldigt glad över att kommunen har permanentat det här arbetet, satt det i skolorna, satt det i socialtjänsten.

– Och i och med att jag slutar som kommunalråd, så är det ett ganska trevligt arv att lämna efter sig. Det är så många saker i politiken som drivs av eldsjälar, och därför är det viktigt att göra detta eldsjälsoberoende. Vi har tjänstepersoner som brinner för det här, och de måste ju kunna känna att det här stödet finns kvar, både finansieringen och den politiska viljan, och det har vi ordnat.

Känner du att din gärning som kommunalråd var just detta, arbetet mot hedersproblematiken?

– Det finns även andra saker som jag är stolt över, som vårt kontaktcenter, där vi bygger upp en helt ny kommunikationsapparat för staden så att man inte ska behöva ringa 18 samtal för att få reda på var man står i förskolekön, till exempel. Väldigt bra, införs nu i sommar. Och så ett statligt migrationsmuseum, det hade inte hänt utan mig, jag är jättestolt över det också. Men det här arbetet mot hedersförtryck är nog det som jag är mest stolt över, för det hade inte hänt utan Miljöpartiet.

– Det är viktigt att vi lyckats vända diskussionen och synen på hedersförtryck, och dessutom lyckats göra det utan att släppa det i händerna på de ett invandringskritiskt parti som SD. SD har ju alltid använt hedersförtryck som ett argument mot invandring, men det är ju ingenting som egentligen hjälper dem som är utsatta, för de är lika utsatta i Syrien som de är här, så att hindra dem från att komma till Sverige hjälper ingenting. Och det är ju inte för kvinnornas skull som SD uttalar sig mot hedersförtryck, utan det handlar om att de är emot invandring generellt.

Att Sverige skulle vara mångkulturellt beslutades ju formellt på 1970-talet. Har svenska politiker varit naiva när det gäller invandring från hederskulturer?

– Jag skulle säga att vi, svenska politiker, har överskattat det inflytande som majoritetssamhällets värderingar ska ha på minoriteters värderingar. Och ett misstag som vi har gjort är att bygga in en boendesegregation – om du har en viss uppsättning värderingar med dig hemifrån, så försvinner ju inte dessa när du passerar gränsen till Sverige, och om du då inte kommer in på arbetsmarknaden och träffar personer med andra värderingar, och dessutom bor i ett område där du bara träffar personer med liknande värderingar som de du bar med dig, så kommer du aldrig att tvingas att ifrågasätta dina värderingar. Och då är det väl klart att de värderingarna inte bryts. 

– Och om du då dessutom är ett barn som växer upp i ett hem där du uppfostras i en uppsättning värderingar – när ska du ifrågasätta värderingarna? Vi gör ju det i skolorna. Alla skolorna har ju i läroplanen ett tydligt demokratiskt antirasistiskt uppdrag, men det räcker ju inte om resten av omgivningen förstärker de intoleranta värderingarna.

Att bryta ett sådant här mönster låter väldigt svårt.

– Det är inte så enkelt som att bara säga ”Hörru du, nu får du skärpa dig och sluta hedersförtrycka”, därför att det här är ett system som har funnits i minst tre tusen år, som genomsyrar hela samhällen, och där en familjs försörjning och ekonomiska trygghet i en annan del av världen kan påverkas av hur man agerar i Sverige – för man övervakas från sitt hemland, och det är också något som vi måste vara beredda på att tackla, på något sätt, men hur? Där har jag faktiskt inga svar.

Hur menar du att en familjs agerande påverkar släkten i hemlandet?

– Det kan till exempel vara att en pappa i Sverige vet att om han inte förtrycker sin dotter, så kommer ingen att handla i hans brors affär i Syrien. Det blir ett jättesvårt dilemma att hantera, så det här måste lösas både på global nivå och på lokal nivå. Malmö stad kan ju bara agera på den lokala nivån, men i förlängningen så måste vi bryta de här systemen även i andra delar av världen.

– Men för att återkomma till svenska förhållanden – som jag sa innan så tror jag att vi haft lite för stora förhoppningar på vad majoritetssamhällets värderingar kan göra, men med ganska god grund – Sverige har ju genomgått en social och kulturell revolution under hundra år, från att ha varit ett land som folk flydde från på grund av fattigdom och svält, till att bli ett land med ett otroligt välstånd och otrolig demokrati, en internationell förebild för allting, och eftersom vi lyckats en gång, så finns egentligen ingen anledning att tro att vi inte ska lyckas igen.

Många svenskar håller uppenbarligen med SD om att invandringen från de här kulturerna innebär för stora ansträngningar för det svenska samhället – vad är din kommentar till det?

– På kort sikt innebär det ju väldiga ansträngningar som vi egentligen inte kan acceptera, där folk blir offer, och hedervåld är en typisk sådan sak – vi kan inte vänta hundra år på att folk ska slippa bli mördade, och där tycker jag att vi måste bli bättre på att förutse problem så att vi kan vara beredda på dem innan de händer.

– Men här har det funnits en feghet i samtalet, antingen har denna feghet berott på att man vill vara alla till lags, eller att man är rädd för att bli kallad rasist, eller vad det nu kan vara. Men här ser jag nu, vilket oroar mig lite, och det är därför jag inte tänker sluta med politik helt (Nils Karlsson kandiderar till riksdagen för Miljöpartiet, reds.anm.) jag ser att vi nästan svänger åt andra hållet, där det nu finns en tävlan på ledarsidor och bland politiker om att racka ned allra mest på andra kulturer, vilket inte heller skapar ett gott samhälle. Vi måste behålla vår öppenhet och samtidigt kunna vara kritiska mot sådant som skadar.

Till sist – vad var det som fick dig att börja driva frågan om hedersförtryck?

– Det var diskussioner i mitt parti, för sju, åtta år sedan. Jag fick höra saker som att hedersvåld inte finns. Innan jag stötte på de diskussionerna så hade jag inte tänkt att det skulle vara så svårt att prata om detta. Jag visste ju att problemet fanns, jag har haft bekanta som utsatts för hedersförtryck och hedersvåld, jag känner kvinnor som tagit sig ur det, men som var extremt begränsade när de växte upp, så jag har ju inte tvivlat på att det här existerat.

– Men när jag då i mitt eget parti stötte på folk som sa att problemet inte existerade, då tänkte jag att om vi som är folkvalda att styra det här samhället, om vi inte pratar om det här faktiska förtrycket, om vi säger att vi kämpar för alla människors lika friheter, och sen bara ser på när andras friheter blir begränsade, då är ju vi en del av förtrycket, och då tänkte jag att jag vill inte vara en del av ett förtryck, så då blev det en av mina hjärtefrågor, just för att jag personligen inte vill vara skyldig till förtryck.

Publicerad 03 January 2018 05:00

Lokaltidningens nyhetsbrev

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev och få de senaste nyheterna från Lokaltidningen