Bytte parti till SD:

"Vissa har slutat hälsa, men jag ångrar mig inte"

Lokaltidningen träffar Patrick Reslow

Av
Markus Celander

MALMÖ. För sju månader sedan väckte Klagshamnsbon och politikern Patrick Reslow uppmärksamhet över hela landet, då han bytte parti från Moderaterna till Sverigedemokraterna.

– Vissa har slutat hälsa på mig, andra har vräkt ur sig om mig i sociala medier. Men jag ångrar mig inte. Jag mår bättre nu än vad jag gjorde innan partibytet, säger han. 

Den 17 maj 2017 bjöd SD in till presskonferens i Stockholm. Partiledaren Jimmie Åkesson presenterade SD:s nyförvärv, skånske riksdagsledamoten Patrick Reslow, som bara några veckor tidigare avgått som Malmömoderaternas ordförande. Flera moderater krävde att Patrick Reslow omgående skulle lämna sina politiska uppdrag i Malmö stad och i riksdagen, platser som han ju blivit vald till som moderat.

Men Patrick Reslow satt kvar, för att från och med nu föra SD-politik

Lokaltidningen Limhamn har träffat den 47-årige partibytaren för att höra hur hans tillvaro påverkats sedan den där presskonferensen, och vad som fick honom att fatta beslutet.

Patrick Reslow börjar med att gå tre år bakåt i tiden, för att ta historien från början. Det var då han började fundera på att lämna partiet han varit aktiv i sedan tonåren, Moderaterna, för SD.

– Inför valet 2014, när vi var ute och knackade dörr och träffade väljare, så var det så uppenbart att det framför allt ställdes frågor om Sveriges unikt generösa invandringspolitik. Många var oroade över vad de uppfattade som konsekvenserna av denna – krackelerande välfärd med undanträngningseffekter i kommunal service som exempelvis vård och omsorg och skola, kriminalitet, otrygghet, bostadsbrist, urholkade pensionssystem. Och detta var innan den stora migrationsvågen 2015.

– Men där hade vi i Moderaterna inga svar att ge. Det var till och med väljare som sa till oss att "ni kan gå härifrån, för vi förväntar oss svar på frågorna, och ni har inga svar".

Patrick Reslow berättar om besvikelsen och frustrationen som han och många andra partimedlemmar kände över att partiledningen inte lyssnade när de försökte berätta om sina upplevelser, och responsen de fick, när de var ute och mötte väljare.

– Och när sedan valnatten kom, och Fredrik Reinfeldt (dåvarande partiledare i M, reds.anm.) bara gav upp och kastade in handduken, och kastade in hela moderata partiet i ett vakuum, då, ja, jag tyckte att en statsminister som gör på det där viset tar inte ansvar för sitt parti och sitt land. Reinfeldt borde ju sonderat terrängen och sett vad som kunde göras.

Men ambitionen att driva igenom den egna politiken fanns inte längre i partiet, menar Patrick Reslow.

– Under budgetdebatten i riksdagen senare under hösten märkte jag att det inte fanns någon riktig vilja att styra landet. I M var de fortfarande fast i diskussionen de fört under hela mandatperioden, om hur de skulle göra med Sverigedemokraterna – "Oj, så hemskt om de stöder våra idéer".

En inställning inom M och deras samarbetspartier i Alliansen, C, L och KD, som resulterade i den omtalade Decemberöverenskommelsen med de rödgröna år 2014. Alliansen valde då att lägga ned sitt budgetförslag och låta den rödgröna minoritetsregeringen få igenom sitt, trots att Alliansen, med SD:s stöd, hade fått majoritet för sin budget.

– Jag som riksdagsledamot kände att det var inget realistiskt förhållningssätt, vare sig till väljarna eller till den parlamentariska situationen i riksdagen. Så det var egentligen redan där som partibytet började för min del. Jag kom hem till hustrun och sa att jag tyckte att det hade spårat ur.

Patrick Reslow minns hur han satt framför teven hemma i Klagshamn och såg presskonferensen om Decemberöverenskommelsen.

– Jag var så förbannad, jag satt där och skrek framför teven, så min hustru fick säga till mig att lugna ner mig. Men just den där känslan av att se hur mitt parti deltog i att negligera väljarkåren, negligera att det faktiskt fanns en majoritet i riksdagen, som faktiskt skulle kunnat ta över makten precis när som helst – men så är man då knuten till, jag vet inte, principer, som är viktigare än politiken.

Patrick Reslow reste sig från tv-soffan och sa då för första gången till sin hustru att han skulle gå över till SD.

– Jag diskuterade det med familjen och mina närmaste, och de gav mig full uppbackning, sa att jag fick göra som jag ville. Hustrun sa att hon hade sett på mig att jag inte hade trivts på senare tid.

Men partibytet skulle dröja två år. Tiden var inte mogen, kände Patrick Reslow.

– Det berodde till stor del på det sociala. Jag hade varit medlem i Moderaterna länge och hade många nära vänner och bekanta inom partiet. Jag och min hustru umgicks nästan bara med moderater. Och givetvis handlade det om familjens trygghet. Man ska komma ihåg att framförallt det jag kallar för vänstermedia, Aftonbladet, och i viss mån även Sveriges television, pressar hårt mot SD, och målar upp en bild som gör att många funderar ett extra tag på att våga komma ut som sverigedemokrater.

Men julen 2016 bestämde Patrick Reslow att klivet över till SD skulle ske någon gång under våren 2017.

Vad gjorde du i M under de där två åren?

– Jag förde debatten mot Decemberöverenskommelsen internt i partiet. På förbundsstämman i Skåne försökte jag få Skånemoderaterna att gå på linjen att M skulle riva upp den, och även i riksdagsgruppen markerade jag väldigt hårt vad jag tyckte i frågan. Men redan då insåg jag att mitt engagemang inte skulle leda någon vart.

Ett tecken på sitt missnöje visade han genom att kvitta ut sig flera gånger när det skulle röstas i riksdagen om frågor där han sympatiserade med SD.

– Det var inte bara migrationsfrågor, utan även andra områden som utbildningsfrågor, justitiefrågor, familjerättsfrågor, det var en hel rad av politiska frågeställningar där jag insåg att jag faktiskt satt och representerade ett parti som jag egentligen inte stödde fullt ut.

Hur reagerade dina partikamrater när du kvittade ut dig så ofta?

– Ingen av dem fattade varför jag gjorde så. Och tanken verkar över huvud taget inte ha existerat hos dem att det var ett tecken på att jag faktiskt tänkte lämna M och gå till SD. Jag hade ju trots allt varit öppen med mina åsikter.

Istället för partibyte – varför fortsatte du inte med att försöka påverka politiken i M?

– Som jag sa, det hade inte gått att göra det, därför att partiet var inte intresserat av att ta makten i landet, och man hade inte svaren på de stora viktiga utmaningarna som Sverige står inför.

– Nu har Moderaterna förvisso börjat formulera svar, men hur har de gjort det? Jo, de har kopierat SD:s politik. Men så är det – när SD föreslår restriktiv invandring så är det rasism och vidrig människosyn, men när andra partier gör det är det realpolitik.

Men inte minst, påpekar Patrick Reslow, var utsikterna obefintliga att påverka partiet på grund av att M var ett oerhört toppstyrt parti under Reinfeldt-eran. Han berättar om hur stora, viktiga beslut fattades rakt över huvudet på riksdagsgruppen.

Förutom Decemberöverenskommelsen nämner han som exempel i detta sammanhang Migrationsuppgörelsen mellan Alliansregeringen och Miljöpartiet 2011. Denna innebar en ännu generösare invandringspolitik, och bland annat att personer som vistades illegalt i Sverige, så kallade "papperslösa", fick rätt till vård och skola. Precis som med Decemberöverenskommelsen var det uttalade syftet även här att isolera SD.

 

I boken "Knapptryckarkompaniet" av tidigare moderata riksdagsledamoten Ann-Marie Pålsson kritiseras toppstyrningen under Fredrik Reinfeldt. Patrick Reslow berättar att han läst boken och känner igen sig.

– Jag hamnade själv i konflikt med partiet 2010, när jag bara suttit i riksdagen i två månader. Alliansregeringen föreslog en höjning av banavgifterna på Öresundsbron, och då var vi några skånska riksdagsledamöter som sa nej. Det var ett rätt hårt tryck på oss från kommunfullmäktige och regionfullmäktige att vi skånska riksdagsledamöter skulle säga nej. Men då blev vi inkallade till ett maratonmöte i riksdagsgruppen, där andra moderata riksdagsledamöter nära partitoppen skällde ut oss i tre, fyra timmar.

(Frågan slutade med att Alliansregeringens förslag röstades ned av SD och de rödgröna, reds.anm.)

Kritik mot toppstyrning har ju även riktats mot SD?

– Jag har väldigt svårt att se det. Vår riksdagsgrupp i SD arbetar under en extremt demokratisk process. Alla kommer till tals, och alla är med och bestämmer. Det är inte alls som jag upplevde det i Moderaternas riksdagsgrupp, att beslut bara meddelas: "De här besluten är tagna, förhåll er till det". Där accepterades aldrig att någon avvek från linjen, och en sådan rigid ordning kan man inte ha i ett parti som befann sig i så stor förändring som M under Reinfeldt.

– Men visst, ibland måste ju någon peka med hela handen, så är det ju i alla partier, annars skulle man fastna någonstans och inte komma vidare. Men min erfarenhet är att det inte är samma problem i SD som i M, då det råder större enighet inom SD.

Nu har det gått över sju månader sedan den där presskonferensen där Jimmie Åkesson presenterade Patrick Reslow som ny medarbetare. Och Reslow är nöjd. Han är övertygad om att han fattade rätt beslut.

– Min hustru har sagt flera gånger att hon ser på mig att jag har ett helt annat engagemang, och är mycket gladare som person.

Märker du någon skillnad på hur du bemöts, såväl privat som i politiken, som SD:are jämfört med som moderat? Den politiska debatten i Sverige har ju blivit oerhört polariserad och affekterad?

– Det är lite olika. Men jag har inte märkt någon större skillnad när jag rör mig ute i samhället. Det pekar väl också lite grann på att samhället har förändrats – det är ändå nästan var femte väljare som säger sig stödja Sverigedemokraterna och det är klart att det slår igenom.

– Sedan är jag inte den som i privata sammanhang pratar mycket politik. Är jag på en fest och träffar vänner och grannar så pratar jag om andra saker, så har jag alltid gjort. Det finns en tid för politik, och det finns en tid för annat. Så där har jag inte märkt någon större skillnad.

Detta gäller dock inte en del gamla partikamrater i M, påpekar han.

– De allra flesta av dem har haft ett professionellt förhållningssätt. De har sagt att de inte håller med mig, men att de respekterar mitt beslut. Men det har också varit en hel del som betedde sig som, ja, inte vuxet, om vi säger så.

– Framför allt under dagarna efter presskonferensen den 17 maj. Personer som har höga förtroendeposter, framför allt lokalt, och som nu kandiderar till riksdagen, uttryckte sig på ett ovärdigt sätt. De kallade mig "råtta" och sådana saker. Det tog jag lite illa vid mig av. Jag hade ju förväntat mig att det skulle bli kritik, men att personer som jag ändå har umgåtts med rätt så nära, eller stött på i politiska sammanhang under flera år, att de sa sådana saker om mig i media och sociala medier var en besvikelse.

Har de sagt det rakt till dig, ansikte mot ansikte?

– Nej, där måste jag säga att där blir jag också förbannad, jag kan respektera att de säger till mig att de tycker att jag har gjort fel, och att jag borde ha lämnat min post, det kan jag respektera, men folk som skriver sådana där vulgära saker om mig på sociala medier, och som sedan låtsas som ingenting när jag träffar dem, det är det värsta – men det gör ju också att jag blir mer övertygad om att jag gjorde rätt som lämnade det där havererade skeppet.

De starka reaktionerna, tror du att de hade att göra med att du bytte parti till just SD?

– Så var det ju säkert.

Hur tycker du att media har behandlat dig efter partibytet?

– På vissa håll har det varit bra, på andra håll så tycker jag att man har haft en lite märklig inställning. Direkt efter mitt partibyte så var det precis som att man försökte hitta en massa anledningar till varför jag bytt parti, det var rätt många som drog på att man skulle ha provval i Moderaterna och att jag inte skulle bli omvald där, man hittade på en massa saker, det var precis som att det var så konstigt för media att förstå att man faktiskt kan ha en ideologisk anledning till att byta parti. Och jag försökte förklara det flera gånger, men hos många journalister gick det aldrig fram, utan de ville driva en annan linje.

 

Från M har krav riktats mot dig att du ska lämna dina poster i Malmö stad och i riksdagen, eftersom du blev invald där som moderat. Vad säger du om den kritiken?

– Jag har full förståelse för den. Å andra sidan har vi ett system där mandatet är personligt. Jag har haft med detta i mina betänkligheter kring hur jag skulle göra vid partibytet, men landade till slut i att jag vill ju driva politik, och det vill jag fortsätta göra i de församlingar där jag är invald.

Hade du förväntat dig det enorma känslosvall som följde på ditt partibyte?

– När jag hade diskussioner med SD om datum för presskonferens, så sa de till mig att det kommer att bli stort, men jag greppade aldrig det. Nu när du ställer frågan så ser jag själv bilden framför mig från presskonferensen med hela pressuppbådet – jag hade förväntat mig reaktioner, men inte i den utsträckningen. Och jag hade inte förväntat mig att det skulle bli den hetsjakten från M och media, där de ville sätta press på mig att lämna riksdagen.

– Men så var det precis som att när de märkte att den hetsjakten inte gav resultat, så dog allting. Man ska inte pudla.

Har det varit samma tryck på dig om att lämna Malmö kommunfullmäktige?

– Nej, däremot när det gällde mitt nämndsuppdrag. Jag var vice ordförande i gymnasienämnden. Det pratades om att det socialdemokratiska finanskommunalrådet, Katrin Stjernfeldt Jammeh, skulle ingripa och ändra reglementena om jag inte lämnade det uppdraget.

– Det var tydligen väldigt upprört, men i det fallet hade jag ju redan från början sagt att det uppdraget var inte viktigt för mig – det spelade ingen roll om jag satt som vice ordförande eller ledamot i en nämnd. Jag ville lägga tyngdpunkten på fullmäktige, och framför allt på riksdagen. Och sedan kändes det också lite konstigt att sitta som presidial i en nämnd under de förhållandena, så jag klev av presidiet men sitter kvar som nämndsledamot.

Märker du skillnad som SD-politiker hur du bemöts av dina politiska motståndare?

– Ja, det gör jag, de är mer hätska, och det finns de på vänstersidan som inte hälsar längre, både här i Malmö och i riksdagen. De hälsade tidigare, när jag var moderat, men inte nu längre.

I debatten för politiska motståndare ofta fram SD:s nazistiska ursprung. Patrick Reslow känner inte igen sig själv eller andra SD:are där. SD, åtminstone som det ser ut idag, härleder han till nationalkonservativa uttryck, och, understryker han, partiet är till exempel uttalat pro-Israel och fördömer antisemitism och hat mot hbtq-personer.

– Antisemitism och hot mot homosexuella kommer i hög grad från invandrargrupper från muslimska områden. När SD då fördömer dessa företeelser så får vi höra från våra motståndare att vi egentligen struntar i judar och hbtq-personer – vi hatar dem, och att vi säger att vi ändå stödjer dem, det handlar bara om att vi hatar muslimer ännu mer.

– Det är frustrerande, jag tycker att det är ett omoget sätt att argumentera. De försöker skapa en bild som utgår från någon form av vanföreställning.

– Vad gäller antisemitism så är ju den ett problem inte minst i övriga partier, både idag och historiskt. Jag tycker att SD har varit konsekvent i den frågan, tydligt tagit ställning och hållit rent i partiet, jämfört med andra partier.

Angående nationalkonservatism – du sa att dina bevekelsegrunder för partibytet var ideologiska. Delar du exempelvis SD:s kritiska inställning till EU och Nato?

– Jag har alltid betraktat mig som en euroskeptiker. Jag menar att EU gått för långt, att det blivit för mycket byråkrati. Man måste skära ned där ordentligt. Jag var ju själv engagerad i folkomröstningen mot EMU, till exempel. Vi var inte ens en handfull moderater i Malmö då som var emot EMU.

– Men även om jag inte är någon EU-fantast, så tycker jag givetvis att det ska finnas samarbete mellan stater. Jag tycker att den ursprungliga EG-tanken i grunden är bra, med friheterna kring varor, tjänster och kapital och frihandel. Men det har vuxit till något som är alldeles för stort och signalerna som sänds nu pekar mot en federalstat, och det är jag emot.

– Vad gäller Nato så har jag ju själv varit Natovän. I grunden är jag för ett starkt försvar, och Sverigedemokraterna är för ett starkt nationellt försvar, och då kan jag tycka att för mig räcker det.

Samtidigt som SD betecknas som nationalkonservativt, beskrivs partiet som folkhemsnostalgiskt socialdemokratiskt anno Tage Erlander?

– Det fanns inom S en tanke om sammanhållning – folkhemmet. Man skulle betala skatt, men man skulle också få valuta för den skatten, det vill säga att när du behövde vård, skulle du få det, när du behövde hjälp från polisen skulle polisen vara där. Det fanns en god tanke i den socialdemokratin, en tanke som var stark ända fram till början av 1960-talet, då det började förändras.

– Och det stämmer att vi har det gemensamt med den gamla socialdemokratin att vi inte delar den nyliberala versionen om hur välfärdstanken ska genomföras – vi ser inte privatisering som ett självändamål. Det spelar ingen roll för oss om en verksamhet drivs privat eller offentligt, det viktiga är att det sköts och att folk får valuta för sina skattepengar. Och så tyckte ju även M tidigare, men det har ju förändrats ganska markant sedan 1990-talet, då partiet började dras allt mer år nyliberalism.

Enligt Patrick Reslow är SD vare sig ett höger- eller vänsterparti.

– Vi står någonstans mitt emellan.

 

I början av intervjun nämnde du att M efter Fredrik Reinfeldt har svängt när det gäller typiska SD-frågor som en restriktiv invandringspolitik och tiggeriförbud. Man får väl anta att det är en del av förklaringen till att partiet ökat flera procentenheter. Hur ser du på den kursändringen?

– Det är ju samma gäng, Reinfeldt och hans efterträdare Anna Kinberg-Batra och Ulf Kristersson. Ulf Kristersson har ända sedan han var Muf-ordförande stått för en väldigt, väldigt generös invandringspolitik, något som han gjort sig ett namn på. Då känns det för mig lite konstigt, det känns som tom retorik när han låter så som han gör nu. Jag har svårt att se att M verkligen menar allvar med det. De har mycket att bevisa.

– Men minnet är många gånger kort hos väljarna, det vet vi ju om. Men tror de att M ska leda någon regering som kommer att strypa invandringspolitiken eller göra kraftfulla förändringar åt det håll de nu påstår, så tror jag nog att det kommer att bli en chock för de väljarna när de ser resultatet, för det kommer inte att ske. Vem ska de samarbeta med, till exempel? Ska de ha med sig Centern på den linjen? Nej, det kommer inte att hålla.

– M har helt enkelt inte stöd för sin kursändring, varken från Centern eller Liberalerna, och inte ens något jättestöd internt inom sitt eget parti heller – ta hela den yngre generationen och Stockholmsfalangen, som båda är starka – där finns ingen sympati för en restriktiv invandringspolitik.

Vad tror du om SD:s möjligheter att påverka svensk politik framöver? 

– Jag tror att det kommer att bli ohållbart att hålla SD utanför. Det enda alternativ man i så fall kommer att ha är en blocköverskridande regering eller överenskommelse mellan S och M, exempelvis. Men det tror jag att både S och M inser skulle vara förödande, därför att då är det ett av de partierna som tappar hela sin status, och förmodligen skulle det vara M – är det något som sossarna är bra på så är det att äta upp politiska motståndare.

 

– Och vi har ju en situation där SD är ett av Sveriges tre största partier, och då går det inte att bilda stabila regeringar utan ett indirekt eller direkt stöd av SD. Man kommer att tvingas att förhålla sig till det. Se på Danmark, där alla tog avstånd från Dansk Folkeparti under lång tid, men till slut släppte in dem i värmen. Pratar man med danska kolleger i Venstre och Dansk Folkeparti, så säger de att det löper på ganska smärtfritt. Där har man hittat sina roller.

Hur ser din drömregering ut?

– En renodlad SD-regering, annars en regering med M, KD och SD. Jag tror att en sådan hade fått mycket gjort.

Publicerad 02 January 2018 08:00