Prästen:

"Tyvärr är kvinnlig styrka ofta skrämmande"

Jessica Menzinsky har accepterat singellivet

Av
PER OHLSSON

LANDSKRONA. Livet går vidare. I förra veckan tog Jessica Menzinsky och övriga dejtinggänget i ”Tro, hopp och kärlek” farväl av tv-tittarna. Landskronaprästen själv har för länge sedan accepterat singeltillvaron.
Landets två mäktigaste domkyrkor, Lunds och Uppsalas, spelar en avgörande roll i Jessica Menzinskys vägval.
Hon är uppvuxen i ett matriarkat – med tre systrar och med mamma, mormor och gammelmormor som ledstjärnor. Men det var i Lunds domkyrka hon satt i tolvårsåldern med läxböcker och lakrits och kommunicerade med Gud och Jesus. Och det var i Uppsala domkyrka hon långt senare fick ett kall – en direkt uppmaning att ytterligare en gång byta spår i livet. Fast allra mest att följa sin egen inre röst.
– Jag har alltid känt närvaro av något större. När jag började första klass i Västervångskolan så fick känslan ett specifikt namn, och det var Gud.

När hon kastade sig ut i höstens tv-äventyr, bland presumtiva manliga livskamrater, så var det faktiskt en kvinna som födde idén.

Hur hamnade du i rutan?
– Jag var på en ekumenisk resa till Schweiz och träffade Kristin (Molander) som var med under första tv-säsongen. Jag tyckte det lät spännande och trots att jag aldrig ser såna program och trots att jag fortfarande pluggade och inte var färdig präst så anmälde jag mig.

”Tro, hopp och kärlek” – med Mark Levengood som programledare och två präster, en pastor och en diakon på flykt undan singellivet – ledde inte till något personligt napp. Men det förstod Jessica Menzinsky rätt tidigt under inspelningen.

Hade du nytta av din teaterbegåvning?
– Jo, det kan man nog säga. Jag hade hoppats på män som var mer benägna till dialog. Tyvärr är kvinnlig styrka ofta skrämmande, när den faktiskt, som jag ser det, borde vara sexig. Men jag är glad för mötena, även om jag var drivande och det blev väldigt tröttsamt i längden. Vi spelade in allt under två veckor i maj, och jag bestämde mig för att inte tjuvtitta innan det visades på tv.

Är du nöjd med resultatet?
– Det har varit jättepositivt med reaktionerna. Jag har fått massor av brev från kvinnor som tackat mig för att jag var mig själv och för att min styrka och öppenhet inspirerat dem. När jag sett produktionen kan jag säga att jag är stolt och det de gjort av mig i tv är sant. Sedan finns det alltid saker som hade kunnat bli bättre. Allt borde börjat med någon form av djupare samtal om tron. Trots allt har ju public service visst ansvar att inte bara visa några präster som inte hittar kärleken.

Med din regibakgrund kunde du kanske tillföra något?
– Jag var rätt aktiv under inspelningarna redan nu, och tror att jag tillförde en del. När du säger det, så hade det varit intressant att få finnas med i teamet. Inte minst som stöd för deltagarna.

Berätta om din skådespelarkarriär.
– Det började redan på roliga timmen i Västervång. Jag älskade när jag fick folk att skratta. Sedan sökte jag en barnroll i ”Den kaukasiska kritcirkeln” på Skånska teatern och blev antagen. Det var inte så populärt bland alla men jag kände att jag hittat rätt. När jag var äldre och vi flyttat till Lund tyckte mamma att jag skulle bli en bra socionom, eftersom jag hade lätt för att prata med folk. Men efter ett år insåg jag att det fanns lagar och förordningar att förhålla sig till som jag hade svårt för. I stället kom jag in på Calle Flygare teaterskola och flyttade till Stockholm.

Men du fastnade i regi- och skrivarrollen?
– Det var på Fridhems folkhögskola som det blev allvar. Morgan Andersson på teaterlinjen såg min talang och fick mig att söka vidare inom regiutbildning.

Många år senare har du hittat hem. Men hur?
– Det har varit en lång resa. När mitt och min dåvarande man Pers fjärde barn föddes beslutade vi oss för att sälja allt och åka till Australien. Vi visste inte om vi skulle komma tillbaka men efter ett år ledde ödet oss hem. Så småningom började jag utbilda mig till sexability-coach. Efter tre terminer stod jag blottad inför mig själv – det var både skrämmande och fantastiskt. Jag hade precis hållit i en sexability-kurs med workshop när jag hamnade i Uppsala domkyrka och fick min upplevelse. ”Du skämtar väl ändå med mig, Gud?”, sa jag. Men jag kände enorm kärlek och allt var tydligt och 2009 började jag läsa teologi. Under studierna i Lund var det som om Gud ledde mig tillbaka till Landskrona också.

Framtiden..?
– Den 24 januari prästvigdes jag – det största i mitt liv att ha fixat studierna ensamstående med fyra barn. Dagen efter började jag som pastorsadjunkt i Landskrona. Det är en ettårig tjänst i en fantastisk församling. Har tv-serien gjort något med mig så har den gett mig en sorts ro. Jag känner för första gången att det är skönt att vara singel – det får bli som det blir med det. Nu umgås jag med barnen, söker ny tjänst och vilar i mitt kall.



null

Publicerad 01 November 2016 08:00

Lokaltidningens nyhetsbrev

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev och få de senaste nyheterna från Lokaltidningen