Kåseri:

I bara kalsingarna

Av
Lena Maria Gårdenäs

NORDVÄSTRA SKÅNE/KÅSERI. Jag är tio år. På grammofonen spelas The Cordettes 50-tals-hit, Mr. Sandman.  I mammas klänning och högklackade skor sjunger jag med, på låtsasengelska framför hallspegeln. Mamma är i köket och diskar.
– Mamma!… Jag känner att jag kan bli nåt stort!
– Ja, Lena lilla, säger min mamma. Det tror jag säkert… så som du äter.
Tio år senare är jag en del av tjejbandet Rainy Day Women. Och vi ska iväg på vår första Englandsturné.
Bandet bildades 1966 av Inga-Lill Johansson som efterlyste spelsugna tjejer i Dagbladet. Jag fick duga som sångerska efter en provsjungning i Inga-Lills källare.
Gruppen bestod av fem tjejer som brann för musik. Med endast fyra låtar på repertoaren fick vi vår första spelning på Elinebergs fritidsgård. Det gick hem så vi fick köra låtarna två gånger. Gage fick vi också… 50 kronor inklusive resa. Det var bra betalt. På Helsingborgs inneklubb Zeptett fick vi nöja oss med en krona var.
Vi blev snabbt ett namn i Danmark, Göteborg och i Stockholm. Snart nådde ryktet ända till England.
I oktober 1967 klev vi in på agenturen Ian Hamilton Enterprise i Manchester. Redan på ankomstdagen skulle vi spela på två av Manchesters största klubbar. På kontoret fanns, utöver personalen, sångaren Steve i ”Reg James Explosion”, då norra Englands mest bokade band. Med sin lilla röda MGB, eskorterade Steve oss till huset, i de slitna kvarteren runt Old Traffords fotbollsplan, där vi skulle bo. Han föreslog att Rainy Day Women och hans band skulle sammanstråla hos oss efter kvällens spelningar.
Publiken gillade oss så vi glömde tröttheten och såg fram emot fortsättningen på kvällen.
Det blev en trevlig efterfest med våra nyvunna engelska popkillar. Men det kröp snart fram att det fanns planer för vissa i vårt band…
Då affischen på Rainy Day Women hamnat på bokningskontorets vägg hade sångaren Steve pekat på vår trummis Christel och sagt ”Hon ska jag ha! Nu får du välja, Dougie!” Gitarristen Dougie Lawton valde mig, eftersom han tyckte att jag såg snäll ut på bilden.
Ack vad han bedrog sig. Mitt tips är: Döm aldrig någon efter utseendet!
Redan på turnéns tredje dag, dök grabbarna upp, oanmälda. Jag höll som bäst på att förbereda ett bad, i husets gemensamma badrum.
Det oplanerade besöket fick mig att glömma allt annat.
Pratet, ögonhimlandet och ögonfransviftandet krävde 100 procent koncentration.
Efter någon timme bankade det på dörren. Utanför stod en man i bara kalsongerna.
I lägenheten under rann vatten nerför väggarna. Tapeterna hade lossnat på sina ställen. Mycket var förstört.
Någon hade glömt att stänga av vattenkranen i badrummet.
Hyresvärden anlände. Dougie fick sköta pratet eftersom han var bäst på engelska. Alla blånekade till skuld.
På Dougies och min bröllopsdag tre år senare, pratade vi minnen.
– Kommer du ihåg översvämningen, undrade jag.  
– Ja, jag önskar att jag får jag tag på den jäveln som gjorde det, sa Dougie.
– Det var jag, sa jag.
Först blev det tyst. Sen började vi skrattade och kunde inte sluta.
Det blev en bröllopsnatt att minnas.

Det här är Lena Maria Gårdenäs

Lena Maria Gårdenäs berättar om sitt långa artistliv och sin "knäppa  familj"  varannan vecka i Lokaltidningen.
Hon gillar att bjuda på sig  själv, och menar  att man inte ska ta sig själv för på stort allvar.

Publicerad 26 November 2014 09:00