Annette Johansson och Hiro på väg in i skogen. När Annette släpper Hiro börjar han snabbt nosa runt: han vet att det finns granbarkborrar i närheten, frågan är i vilken eller vilka granar.

Annette Johansson och Hiro på väg in i skogen. När Annette släpper Hiro börjar han snabbt nosa runt: han vet att det finns granbarkborrar i närheten, frågan är i vilken eller vilka granar.

Granbarkborrens fiende nummer ett

Av
Joakim Carlsson

HJORTSBERGA. Hiro snor mellan stenarna och trädstammarna, ivrigt sniffande på allt han ser. Ivern kommer av att han har fått upp vittring, men ännu vet han inte varifrån den goda doften kommer. Men plötsligt stannar han vid en gran, skäller och krafsar, skuttar några steg och krafsar igen på trädstammen. Hiro har hittat ett träd med granbarkborrar.
Det blir bitar av blodpudding, beröm och dragkamp om en tennisboll med matte Annette Johansson som belöning för Hiro. Den tioårige hannen av rasen malinois (belgisk vallhund) har nämligen rätt: det till synes friska trädet har vid närmare besiktning spår av granbarkborrar. Men utan Hiros nos hade det varit lätt att gå förbi och ta det för ett fullt friskt träd.
– Det finns tre situationer när granbarkborrarna avger dofter som hundarna reagerar på: under attack mot ett träd, under parning och när de avslutar ett angrepp. De dofter som de sänder ut vid dessa tillfällen är det som hundarna fått lära sig känna igen. Det är som att vi tjuvlyssnar på granbarkborrarnas kommunikation.
Annette Johansson ser till att GPS-koordinaterna för trädet sparas. Därmed är det upp till skogsägaren att ta hand om trädet.

Meja var först

Det var när Annette Johansson dåvarande hund Meja fick en höftprotes som tanken föddes. Meja fick nämligen inte fortsätta som räddningshund och inte heller delta i tävlingar.
– Det här var 2007, två år efter stormen Gudrun. Problemet med granbarkborrar diskuterades mycket. Jag ringde till Fredrik Schlyter på lantbruksuniversitet i Alnarp och sa: ”Du, jag har en tokig idé. Man skulle kunna träna hundar att leta fram granbarkborrar.
På Alnarp tände man på idén och levererade de nödvändiga syntetiska dofterna. Efter att ha tränat på dem blev Meja världens förmodligen första granbarkborrehund.
– Första gången blev en fullträff, men såg först ut att bli ett fiasko. Meja sprang fram till en gran som såg fullt frisk ut och skällde. Jag såg ingenting och tänkte ”åh, nej”. Men när vi tittade riktigt noga , såg vi barkborrar som kröp runt på stammen och vi hörde hur det knastrade om trädet när de borrade sig in under barken. Meja hade upptäckt ett riktigt tidigt angrepp.

På 100 meter

Hundarnas överlägsenhet över människan när det gäller att lokalisera granbarkborrar har därefter bekräftats gång på gång.
– Hundarna kan känna lukten av granbarkborrar på över 100 meters avstånd. En människa måste gå nära och titta för att hitta dem. Jag som har jobbat så mycket med det kan ibland känna lukten av en angripen gran på några meters avstånd. Det luktar som kåda, men sötare.

Alla sorters skogsterräng

Annette har inte valt något enkelt arbete under sommarmånaderna. Medan hundarna byts av under arbetsdagen, måste hon tillbringa åtta timmar ute i skogen i alla typer av terräng.
– Hundarna får jobba max en timme, sedan får nästa ta över. Det är viktigt att det för dem är roligt att jobba. När de hittar angripna träd måste de belönas med godis och en stunds lek.

Hittar de svåra träden

I bilen sitter tikarna Aska och Sota och smågnäller. De vill också komma ut och visa hur duktiga de är. Hiro springer under tiden över grusvägen, sniffar runt några granar och börjar sedan krafsa på en och markera. Granen ser helt frisk ut, men Hiro har rätt igen. Det röda mjälet skvallrar om granbarkborrarnas närvaro.
– Det vanliga är att man letar efter vindfällda träd och i skogskanter, för där är angreppen vanligast. Men det finns också träd som ser friska ut och står i friska bestånd som drabbas. Riktigt varför vet man inte, men hundarna kan hitta de träden mycket lättare än vi.

Publicerad 25 May 2016 16:15

Startsidan just nu