Bröderna Karl (Hugo Hoff) och Jonatan (Karl Ingvarsson) Lejonhjärta i sommarteatern på Skottsbergska gården. Imponerande kostym och en mogen berättarteknik, tycker Commersens recensent. Foto: Oskar Sandström

Bröderna Karl (Hugo Hoff) och Jonatan (Karl Ingvarsson) Lejonhjärta i sommarteatern på Skottsbergska gården. Imponerande kostym och en mogen berättarteknik, tycker Commersens recensent. Foto: Oskar Sandström

Rörande historia om revolt och broderskärlek

Recension: Bröderna Lejonhjärta

Av
Oskar Sandström

NANGIJALA Revolutionens vindar sveper genom Körsbärsdalen och Törnrosdalen. I stormens öga står bröderna Karl och Jonatan Lejonhjärta som går med motståndsrörelsen för att kämpa mot Tengils förtryck.

Astrid Lindgrens berättelse om Bröderna Lejonhjärta kanske inte behöver en längre presentation än så. Historien har många bottnar och kan upptäckas på nytt av varje ny generation. Sandelius tappning är trogen sin förlaga och har bra scenlösningar på utmaningen med att föra in både Körsbärsdalen, Törnrosdalen och det mörka Karmanjaka på Skottsbergska gården. Kvistar med körsbärsblommor är ett enkelt men väldigt effektivt sätt att gestalta Körsbärsdalens paradis, precis som Tengils svarta fanor vajar över den förtryckta Törnrosdalen. Med Tengilsoldaternas stöveltramp och pampiga krigsmelodier är det svårt att inte associera till dagens och gårdagens diktaturer.

Inte för de minsta

Även om teatern har barnvänlig skuggfäktning i stället för stuntmannastrider så är berättelsen inte för det minsta barnen. Precis som Lindgrens förlaga så tar Sandelius Kultur & Nöje upp allvarliga ämnen om ondska, död och orättvisor, men dess kärna och budskap är kärlek och mod, att det finns saker som man måste göra, även om man inte vågar.
Det är mycket musik och sång i föreställningen. Det är nyskriven musik med särskilda ledmotiv för roller och platser. Ibland kan det bli lite väl kort mellan sångnumren, även om sångerna är ganska korta och väl framförda. Antonias (Lova Ganholt) vackra fiolspel passar bra in som stämningshöjare.

Effektiv scenografi

Scenografin är som tidigare nämnt enkel men effektiv. En bäddad kökssoffa räcker för att veta att vi ännu inte lämnat jorden för Nangijala. Scengolvet är fyllt av lönnfack, dolda luckor och finurligheter. Kostymen visar tydligt kontrasterna i Nangijala, med de färgglada dräkterna i Körsbärsdalen som bryter av mot de blekt blågrå kläderna i Törnrosdalen. Tengils soldater är lika svarta som i Ilon Wiklands illustrationer.
Sandelius Kultur & Nöje har en skicklig skådespelarensemble där barnrollerna alterneras mellan föreställningarna. Hugo Hoff och Walter Hornfelt turas om att spela Skorpan och båda har tidigare medverkat i Sandelius-produktioner. I den recenserade föreställningen spelade Hugo Hoff Skorpan och han har vuxit mycket som skådespelare sedan ”Karlsson på taket” för två år sedan. Hans samspel med storebror Jonatan (Karl Ingvarsson) är trovärdigt och välspelat. Det enda frågetecknet i föreställningen är den inlästa speakerrösten som ska vara Skorpans ”berättarröst”. En del av dem hade nog kunnat levereras som repliker i stället. Men det är en petitess i sammanhanget.
Katla då? Utan att avslöja för mycket så kan man säga att det är en imponerande, frustande drake som döljer sig under andra aktens final, väl värd att vänta på.


Bröderna Lejonhjärta

Medverkande: Hugo Hoff/Walter Hornfelt, Karl Ingvarsson, Elin Sandelius, Regina Larsson, Stefan Johansson, Peter Elmers, Sebastian Karlsson, Mats Sandelius, Per-Anders Gustafsson, Lova Ganholt, Oliver Andersson, Hanna Beckman/Moa Rolfsdotter och Elin Persson/Alice Petersson Hemming.
Plats: Skottsbergska gården, Carlshamn
Tid: Ca 1 tim 40 min. 20 min paus.
Bäst: Ett bra helhetskoncept där musik, kostym, scenografi gifter sig utan att nån smak tar över.
Sämst: Ibland lite korta pauser mellan sångerna, och speakerrösten är inte alltid nödvändig.

Publicerad 11 July 2014 08:29