Där syrenerna alltid blommar...

Jag minns syrenerna. De blommade ljust lila i de välskötta trädgårdarna och luktade så gott. Och jag minns lugnet. Känslan av att slippa vara rädd.

Av
Eva Mårtensson

Från myllret till lugnet

En sensommardag i slutet av augusti 1982 kom Norma Taylor tillsammans med sin familj till Sverige som politisk flykting. Norma och hennes man, tre söner och en fjärde på väg, reste från Argentina, via den myllrande brasilianska mångmiljonstaden São Paulo till lilla Alvesta.

Ständig rädsla

I dag, drygt 26 år senare sitter hon i ett kök i västra Skåne där hon numera bor, och minns den första tiden i det nya, kalla, tysta landet. Utanför fönstret faller snöflingor stora som mandelspån medan hon berättar: - I Argentina blev vi förföljda för våra politiska åsikter och levde i flera år under jorden. Vi var ständigt rädda för att bli upptäckta och torterade.

Den första natten som familjen Taylor tillbringade på flyktingförläggningen skulle de värma lite mjölk till barnen:
- Vi sprang förgäves omkring i lägenheten och letade efter tändstickor till en eld. Jag minns att vi tyckte det var konstigt att svenskarna som är så organiserade hade glömt en så viktig sak. Morgonen därpå fick vi veta att vi hade elektrisk spis.

Den första natten som familjen Taylor tillbringade på flyktingförläggningen skulle de värma lite mjölk till barnen: - Vi sprang förgäves omkring i lägenheten och letade efter tändstickor till en eld. Jag minns att vi tyckte det var konstigt att svenskarna som är så organiserade hade glömt en så viktig sak. Morgonen därpå fick vi veta att vi hade elektrisk spis.

Sverige sista valet


När det blev för svårt och det till slut inte fanns något annat val än att fly fick Norma och hennes man komma med önskemål om i vilket land de ville söka asyl. Sverige valde de som sista alternativ. De visste ingenting om landet men en bekant hade sagt: "Om ni vill leva i lugn och ro, ska ni välja Sverige!". Norma minns den första tiden i Alvesta som ett enda långt lyckorus: - Jag kände bara positiva känslor då. Allt var fantastiskt. Det kom en snäll man från Migrationsverket som skulle lära oss hur allt fungerar här. Jag minns att vi gick till Konsum och han visade oss frukostmat, och jag tänkte: "Wow, yoghurt i en enlitersförpackning!", säger hon och skrattar åt minnet.

Det svåra kom ikapp

I Alvesta fick barnen gå i skolan och lära sig svenska och familjen blev kvar på flyktingförläggningen tills den yngsta sonen föddes i februari. Sedan flyttade de till Växjö och vidare ner till Skåne. När den första tiden gått och lättnaden över att få leva i fred hade lagt sig kom det svåra ikapp Norma. Minnena av förföljelsen och skräcken, och saknaden efter hemlandet har inte alla gånger varit ett lätt bagage att bära på. Men ordet Alvesta kommer för henne alltid att vara förknippat med trygghet. Det är platsen där hon lärde sig använda elspis och äta lingonsylt och müsli. Platsen där hennes barn lärde sig säga "kan jag få äpplen?" på knagglig smålandssvenska. Det är platsen där syrenerna altid blommar...

Publicerad 04 March 2009 03:00