Insänt:

”För offentligt anställda ska lag gå före religion”

INSÄNT. I slutet av januari inleddes rättegången i Arbetsdomstolen om barnmorskan Ellinor Grimmark som med hänvisning till religionsfriheten hävdar sin rätt att inom ramen för offentlig sjukvård vägra sätta in spiral, ge ”dagen-efter-piller”, samt medverka vid utförandet av abort. Två frågor uppstår. Låt oss ta dem i tur och ordning.
Är vägran att utföra abort och sätta in spiral utövande av religionsfrihet?
Det kan nog diskuteras men vi kan väl ganska enkelt konstatera att det är en samvetsfråga som i detta fall sägs motiveras av en viss religiös uppfattning. Vår grundlag (Regeringsformen, 2 kap. 1§) ger alla individer religionsfrihet, liksom för övrigt yttrandefrihet vilken inbegriper rätten att ha och uttrycka starka personliga övertygelser grundade på annat än religion, till exempel ideologi. Men då inställer sig fråga nummer två:
Har individen rätt att utöva sin religion som företrädare av ”det offentliga”?
Detta gäller om vi som individer har rätt att låta våra personliga övertygelser råda när vi är anställda av stat, kommun, eller landsting/region. Svaret är här obetingat nej, menar jag. Regeringsformen (1 kap. 1§) anger tydligt att ”Den offentliga makten utövas under lagarna.” Det betyder i klartext att jag som anställd måste följa lagen i utövandet av ämbetet. Lagen anger i förekommande fall att individer har rätt till spiral och till abort. Varje anställd i det offentligas tjänst måste då följa lagen – precis som varje polis, domare, läkare, lärare, skattehandläggare, eller professor måste göra.
När man är anställd i stat, kommun eller landsting/region har man att följa lagen och säkerställa att varje individ får sina rättigheter tillgodosedda, oavsett vad man personligen anser om dessa rättigheter.
En polis får ju inte med hänvisning till religion eller annan övertygelse neka till att gripa en man som slår sin hustru, till exempel, bara för att Gamla Testamentet säger att det är ok. En domare får inte plötsligt neka att fälla domar enligt svensk lag eller höra vittnen med hänvisning till sharialagstiftning eller annan grund, bara för att det resonerar med dennes religion. Ingen offentligt anställd har rätt att förneka en individs rättigheter enligt lagen, med hänvisning till religion eller annan personlig övertygelse. Religionsfriheten och yttrandefriheten är grundlagsfäst för individen gentemot ”det allmänna”, det vill säga offentligt utövande av makt. När vi som anställda i stats, kommun, eller landsting är på jobbet utövar vi offentlig makt. Då har vi helt enkelt att följa och verkställa lagar och förordningar, lika för alla, utan mannamån som Karl-Bertil Jonsson säger i fabeln på julafton. Det ”allmänna” har ingen religionsfrihet. Tvärtom är staten och maktutövningen i vårt land uttalat sekulär. Religionsfrihet och andra individuella friheter får utövas av oss som individer på fritiden men aldrig när vi företräder det allmänna i våra yrken. Då gäller lagen.
Staffan I. Lindberg,
Professor i statsvetenskap och föreståndare för Varieties of Democracy institutet, Göteborgs universitet, Wallenberg Academy Fellow

Vad tycker du? Kommentera nedan?

Publicerad 11 February 2017 05:00

Lokaltidningens nyhetsbrev

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev och få de senaste nyheterna från Lokaltidningen