Krönika:

En form av åldersnoja

Jag fyllde 30 för några månader sedan. Kris på det? Nej, inte då. Den kom när jag skulle fylla 24 av någon anledning. Helt plötsligt kände jag att ungdomen var över och ni var det min själ och dag dags att bli vuxen. Och var befann jag mig, på högskolan med en massa journaliststudenter där hälften ville förändra världen, hälften vill ”skapa” och resten ville ”syssla med media”. Behöver jag tillägga att ingen av oss kunde räkna särdeles bra heller…
Där och då upptäckte jag mina första gråa hårstrån och tyckte att magen började få en icke önskvärd konvex form som jag tidigare inte upptäckt i spegeln.
Men som 30-åring vaknade jag upp och var tillfreds med livet. Kände att jag nått ditt jag önskat som 30-åring: jobb, hus, familj.
Jag klev upp och kände en värk i ryggen. Tänkte väl inte mer på det utan hämta upp sonen som satt och skrattade god morgon klockan 4.30 en lördag. Varför sova liksom… Det högg åter till i ryggen när jag böjde mig över spjälsängskanten för att hämta upp honom. Vad var nu detta?
Det onda fortsatte och framåt eftermiddagen började jag känna av värken i låren också. Höll jag på att bli sjuk? Influensa kanske. Eller värre? Jag började ju faktiskt bli gammal. Kanske var det inte så många år kvar nu. Panik. Kan jag ringa Sjukvårdsupplysningen? Nä, vad ska de göra. Ont i ryggen och låren liksom? Men hade jag inte lite ont i bröstet också. Svetten började rinna. Var min tid 30 år och inte mer?
”Vad är det med dig, du ser helt borta ut”, frågade frun vi kvällsmaten.
”Jag mår illa, har ont i hela kroppen. Ont i bröstet och i ryggen och i låren.”
”Är det så konstigt, du har ju inte varit på gymmet på evigheter. Det tog väl igår”.
Den tidigare så välkomna träningsvärken jag haft då och då sedan den där magreflektionen som 24-åring hade som nybliven 30-åring blivit en dödsfarlig cancerform i mitt smått deformerade medvetna.
Kanske är även det en form av ålderskris.

null

Publicerad 05 December 2014 10:00