Konsten att köra ett hem i botten på två veckor

Av
Av: Anders Sjölin

"Jag sitter på tåget mot Helsingborg redan, så vi ses om en timme". Efter två veckor som ensam herre på täppan i hemmet kom samtalet som en kalldusch. Om en timme? Beräknad ankomst låg enligt mitt planeringsschema ytterligare ett par timmar in i framtiden. Illa, illa kunde jag snabbt konstatera efter en snabb lägesanalys av hemmet. Hur röjer man upp spåren av två veckors mänskligt förfall på 60 minuter samtidigt som man håller två ungar glada? Och hur kommer det sig att man som man glider in i ett cromagnonliknande stadium så fort man blir gräsänkling?

Det är så klart inte vetenskapligt bevisat men jag har en känsla av att det är en högst manlig företeelse att ur ordning skapa kaos på nolltid. Har än så länge inte träffat på en kvinna som lyckats köra ett hem i botten på två veckor, men som man verkar det nästan vara genetiskt betingat. Ta bara kommentaren "glöm inte att vattna blommorna" som exempel. Den hade varit som förpassad under 14 dagar, precis som om orden från hennes läppar till mina öron hade tagit två veckor på sig att färdas. Men istället för att behöva ge sig in i ett försvarstal om hur ljud färdas olika fort, kändes det lika bra att ge allt grönt en tsunamiuppenbarelse för att ta igen för ofrivillig torrperiod.

Märkte att det mänskliga förfallet kom gradvis. Det började diskret med en morgontidning som inte plockas upp för att efter ett tag ha växt till en hög av tidningsinsamlingsliknande mått. Sen gick resten av bra farten. Att saker och ting ska matcha har jag ju förstått genom tidigare inredningsdiskussioner, och ska man se det positivt så höll i alla fall disk- och tvätthögen samma dimension som tidningshögen. De matchade verkligen varandra.

Det tar ett tag innan man inser att man kör full fart enkelriktat mot förfall. Förnekelsestadiet är långt och det var först när jag kom på mig själv med att sitta halvnaken i sängen utrustad med en kniv, skärbräda och en alldeles för stor salami som enda middagsgäst som jag insåg att det var illa ställt. På skärmen framför mig rullade samtidigt en film med sjukt hög dödssiffra per minut. Förstod att det var något av ett lågvattenmärke.

Hur som helst - välkommen hem älskling! Och tack för att du inte tittade in bakom ungarnas bågnande garderobsdörr. Där fanns en sjukt stor hög med tvätt (blandad med en och annan dagstidning) som numera ska vara bortröjd.

Publicerad 01 October 2008 12:25

Lokaltidningens nyhetsbrev

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev och få de senaste nyheterna från Lokaltidningen