Irit Arlinsky låg och sov med sina barn i lägenheten vid Hästhagen när hon vaknade av ett blinkande ljus utanför sitt fönster. Nu bor familjen på hotell och allt de ägde är borta.

Irit Arlinsky låg och sov med sina barn i lägenheten vid Hästhagen när hon vaknade av ett blinkande ljus utanför sitt fönster. Nu bor familjen på hotell och allt de ägde är borta. Foto: Privat

Trebarnsmamman blev hemlös efter storbranden

"Nu har jag ingenting"

MALMÖ.

Den ensamstående trebarnsmamman Irit Arlinsky hade bott i sin nya lägenhet i sex veckor när det började brinna. Nu är hon hemlös och bor tillfälligt på hotell.

Av
Sofia Sundqvist

Irit Arlinsky låg och sov med sina barn i lägenheten vid Hästhagen när hon vaknade av ett blinkande ljus utanför sitt fönster. Hon reagerade inte särskilt mycket utan vände sig och försökte somna om. Det var först när hon kände en konstig lukt som tankarna började snurra.

– Jag tänkte först att det var gasspisen, för jag har en gasspis hemma. Eller ja, hade, rättar sig Irit.

När hon hörde grannarna prata i trappen fick hon en konstig känsla och öppnade dörren för att fråga vad som pågick. Då fick hon till svar att det var en liten brand på taket. När hon tittade ut genom fönstret såg hon att innergården var rökfylld.

– Jag tänkte att okej, nu är det någonting. Så jag gjorde i ordning barnens kläder och la dem framför dörren, säger Irit och fortsätter:

– En halv minut senare knackade polisen på dörren och sa att vi måste utrymma nu och att vi hade någon minut på oss. Han väntade i dörren så jag förstod att det var brådskande.

Irit hämtade sina tre barn, 5, 4 och 2 år gamla, och tog på deras ytterkläder ovanpå pyjamasen. Per automatik tog hon också med sin ryggsäck, men mer än så hann hon inte.

– Jag tänkte ju att snart får vi gå in igen.

Men istället blev de hänvisade till en idrottshall i närheten, dit polis och socialtjänst kom. Stämningen där var blandad och oviss, och det kände som att tiden gick långsamt.

– Vissa bröt ihop och grät. De som bodde längst upp förstod att deras hem hade brunnit upp, så de hade det lite tuffare. Vissa hade en massa frågor men ingen att ställa dem till.

Runt fem på natten fick de information att det var uteslutet att komma hem.

– Jag ringde barnens pappa och kunde ta en taxi dit. När affären öppnade klockan sju gick jag dit och köpte det viktigaste, så som blöjor till min minsta. Sen tänkte jag, jaha, vad gör jag nu?

Det var inte förrän Irit lämnat av barnen på förskolan som det som hänt började landa hos henne.

– Med barnen är jag inte ens en prioritering. Men när jag lämnat dem kunde jag tillåta mig själv att känna. Då brast det. Då insåg jag att shit, jag är hemlös.

Irit gick med många tankar och frågetecken tillbaka till sitt hem för att kolla vad som pågick. Då var branden fortfarande inte under kontroll.

På plats fanns det människor från hennes försäkringsbolag.

– Det fixade allt jättefort. Jag fick ett hotellrum och där får vi vara i alla fall trettio dagar, säger Irit och fortsätter:

– De första två nätterna var väl mer spännande tyckte barnen, för det var nytt med hotell. Sen kom de på att snuttefilten har vi glömt ta med på semestern och ville åka hem.

Efter branden så har Irit fått, klädd i rökmask och hjälm, möjlighet att gå in i sitt gamla hem tillsammans brandmän. Eftersom lägenheten låg på bottenplan så är den inte lika drabbad av branden, men desto mer av släckningsarbetet.

– Lägenheten luktade brandrök och var vattenfylld. Det droppade från väggar och tak, dörrarna var svällda och det gick inte att ta sig in i klädkammaren. Vi fick två minuter per lägenhet. Man fick verkligen tänka vad man skulle ta.

Irit fick då med sig barnens pass, ett USB-minne med bilder, och en docka.

Dockan fick Irit när hon var liten. Den är klädd i en sparkdräkt – den sparkdräkt Irit själv hade på sig när hennes föräldrar adopterade henne från Brazilien.

Något som jämnar ut den uppgivenheten Irit känner är tacksamheten över det stöd hon erbjudits av privatpersoner. Människor har skänkt allt ifrån kläder till blöjor, bekanta har erbjudit sin hjälp att ringa samtal och främlingar har bjudit på middag.

– Allt jag och barnen har på oss har vi fått, från underkläder till ytterkläder. Folk är verkligen jättesnälla.

Men fortfarande är framtiden oviss.

– Den största utmaningen nu är att få tiden att räcka till, och ork. När jag hämtar barnen på förskolan är energin på noll. Jag saknar också vägledning. Någon som säger åt en vad man ska göra. Var ska man börja? Var ska vi bo?

Irit har sökt stöd genom Malmö stad och socialförvaltningen, men får ingen hjälp att hitta permanent hem.

– Jag har fått till svar att jag ska ställa mig i kö och ringa till privata hyresvärdar. Men halva Malmö gör ju det. Man borde få något slags förtur vid sådana här lägen, det är ju nu man behöver skyddsnätet som mest.

Irit fock med sig sparkdräkten som hon själv hade på sig när hennes föräldrar adopterade henne från Brazilien.

Irit fock med sig sparkdräkten som hon själv hade på sig när hennes föräldrar adopterade henne från Brazilien. Foto: Privat

Den aktuella fastigheten fick omfattande skador. Ingen vet om eller när de boende kan flytta tillbaka.

Den aktuella fastigheten fick omfattande skador. Ingen vet om eller när de boende kan flytta tillbaka. Foto: Ritzau Scanpix/Johan Nilsson

Kommunens ansvar

I första hand ska den som är drabbad vända sig till fastighetsägaren och sitt försäkringsbolag för att få hjälp att lösa sitt behov av boende på kort och lång sikt. Socialtjänstens ansvar inträder först när alla andra alternativ till en lösning är uttömda.

Det innebär att kommunen kan stödja de drabbade i den akuta fasen genom hjälp till tillfälligt boende och medel till andra förnödenheter om man inte har pengar till att bekosta detta själv. Därefter förväntas man ordna med eget boende och lösa sin situation. Vanligt i sådana här situationer är att den drabbades hemförsäkring träder in och bekostar det tillfälliga boendet t.ex. på hotell.

Källa: Malmö stads hemsida

Publicerad 22 June 2019 13:00