Anette Lykkegaard med sina två hundar.

Anette Lykkegaard med sina två hundar. Foto: Åse-Marie NIlsson

Anette levde som hemlös missbrukare – en främlings omtanke förändrade allt

"Den personen räddade mitt liv"

MALMÖ.

Anette Lykkegaard hade levt som hemlös missbrukare i många år när hon en morgon vaknade av doften av nybryggt kaffe. Någon hade placerat en bricka med fika och julklappar bredvid henne i källaren där hon hade tillbringat natten. En främlings fina gest ledde till att hon beslutade sig för att sluta missbruka. 16 år senare efterlyser hon personen som gjorde det här.

– Den personen räddade mitt liv och jag vill tacka henne eller honom. Snälla, hör av dig, säger hon.

Anette Lykkegaard började med droger när hon var elva, i samband med att hennes pappa hade dött, och fortsatte missbruka. När hon i mitten av 1990-talet blev av med sitt arbete och inte hade råd att behålla lägenheten blev hon så småningom hemlös och förlorade de tre barnen och fosterdottern.

– Timmarna blir till dagar som blir till månader och år. Man tappar allt och det är som att leva i ett vakuum. Jag var övertygad om att jag skulle dö och hade förlikat mig med det. Det blev lättare för mig, jag behövde inte kämpa längre. Och lättare för mina barn om jag var död än att ha en missbrukande, hemlös mamma.

Livet som hemlös är extra tufft om man är kvinna.

– Jag har bland annat blivit kissad på, spottad på och misshandlad, det var vardagsmat. Kvinnors barn blir placerade, medan hemlösa män ofta har barnens mamma som tar hand om barnen de lämnar, så man känner också en enorm skuld och skam som missbrukande, hemlös kvinna.

Något som hon nu försöker kompensera med att finnas där för de fem barnbarnen.

– Det jag inte kunde eller förmådde att ge mina barn ger jag till mina barnbarn istället och på så sätt gör jag något för mina barn också. Men det är svårt att släppa skulden, trots att mina barn säger till mig att jag led av en sjukdom.

Natten till julafton 2002, då Anette Lykkegaard hade varit hemlös i sex år, tillbringade hon i ett källarförråd vid Värnhemstorget.

– Jag vaknade av att det luktade nybryggt kaffe. Jag trodde att jag drömde, men det fanns en liten bricka med en termos, några smörgåsar och fyra julklappar. Jag bröt ihop, grät och tänkte på mina barn. Jag tänkte att jag kan ha det bättre, jag kan bli drogfri.

Hon begav sig till Stadsmissionen, där hon fick en sängplats för en längre tid. Drogerna fanns fortfarande kvar i hennes liv. Några veckor senare bad en väninna henne att lämna ett meddelande till en tandläkare på Möllan. Väl framme fanns det ingen tandläkarmottagning där utan ett nyöppnat behandlingshem.

– Min väninna klarade inte av att se min misär och mitt drogande. Jag blev inbjuden, vi pratade, de frågade om jag inte var trött på mitt liv, jo, svarade jag. De bad mig ansöka hos socialen om behandling, tända av och sedan komma tillbaka.

Ytterligare några veckor förflöt innan Anette Lykkegaard låste in sig i en källare i två dagar för att tända av. När hon lämnade källaren var det fint väder, det kändes som om behandlingen kunde vänta ett tag till och hon begav sig mot Rönneholmsparken.

– Sedan minns jag inget, det är helt blankt, plötsligt stod jag framför behandlingshemmet. Jag är inte religiös, men det känns som om himmelska makter hade med det att göra.

Eftersom Anette Lykkegaard hade slutat med droger fick hon avslag från socialen på behandlingen, men fick bo på hemmet i alla fall tills överklagan gått genom.

– Michael och Margareta Magnusson som drev hemmet har betytt jättemycket för mig och för min nykterhet. Och min man, Kjell, som jag knarkade ihop med för 25 år sedan. Vi hade inte träffats på 25 år när vi sprang på varandra här på Kirseberg. Nu är vi gifta och jag har aldrig haft det bättre. Vi har levt samma liv, är nyktra, och förstår varandra.

Hon har däremot inte så mycket över till socialtjänstens arbete med missbrukare.

– De måste tänka om när det gäller att bemöta aktiva missbrukare. Om man ber om en behandling kan man inte vänta i två månader, för då kanske man inte är motiverad. Kanske är man anhållen, har knark just då eller befinner sig någon annanstans i Sverige. Man måste plockas där och då. Det borde finnas ett "uppsamlingsställe" med lågtröskelboende varifrån man sedan slussas till behandling.

I april har Anette Lykkegaard varit drogfri i 16 år. Det svåraste med att sluta missbruka är alla tankar som kommer.

– Tankarna på allt man gjort, inte gjort, borde ha gjort. Men man måste ta sig genom det och jag brukar låta tankarna komma bara. Bagaget blir aldrig mindre, innehållet är detsamma, men det blir lättare att bära.

Hur håller man sig nykter?

– Genom att inte glömma hur jag hade det och hålla minnet färskt genom att prata om det och stödja andra.

Publicerad 14 February 2019 07:00